Det är grått, det är kargt, det är december, det är underbart...
DET ÄR BORNHOLM
081204 - 081207

Jag åkte traditionsenligt ner till Micke redan på onsdagskvällen då båten från Ystad skulle avgå 08.30 på torsdag morgon. Dagen till ära föll snön tungt och det var med mycket möda och låg fart jag tog mig ner till Staffanstorp i min Cheva Van från -89, knappast någon vinterbil att rekommendera. All tyngd där framme i bilen och ett helt gäng hästar på de drivande bakhjulen. Efter ett, som vanligt, trevligt återseende började naturligtvis spänningen stiga inför den stundande torsdagens avfärd.  Senare på kvällen var det faktiskt med visst besvär jag lyckades somna då jag sett fram emot denna resa länge. Faktum är att jag har svårt att minnas att jag varit så pass taggad som inför denna Bornholmsresa. Att stiga upp var givetvis inga problem vilket det sällan är när det handlar om fiske.

Jag hade förutom ett nytt flugspö även mitt "nybyggda/ombyggda" haspelspö att testa( läs mer om haspelspöet här) vilket skulle bli spännande.

Torsdag 4/12
Vi var på plats i god tid för att äntra Willum Clausen, som katamaranen heter, för transport över Östersjön till Rønne. Väl i Rønne avvek vi inte från traditionen att först och främst införskaffa varsitt fisketegn i Velkomstcentret innan vi gled in på Kvickly för att proviantera årets Tuborgska Julebrygd. Det är inget vi kompromissar om. Vi tog även sväng en förbi den så trevlige och tipsvänliga mannen på Sport Dres i Rønne för att köpa på oss lite "nödvändiga" prylar. Jag har nog faktiskt aldrig träffat en så pass engagerad fiskebutiksinnehavare som honom vilket han ska ha all credit för. Vi fortsatte mot  nordostsidan då vårt val av boende i år hade fallit på Pyttegården i Saltuna nära Gudhjem. Detta visade sig vara ett mycket bra val och vi blev både väl mot- och omhändertagna.

Vi valde Røsted som första fiskedestination efter att vi lastat av en del av packningen på Pyttegården. Røsted har blivit lite av ett favoritrev när vind och väder tillåter och sådana var förhållandena denna dag. Med tanke på hur avfolkat Bornholm är vid denna årstid och därmed hur lite kvinnlig fägring ön har att erbjuda så var den träskulpterade havefruen vid infarten till parkeringen ett välkommet inslag för ögonen☺

Vi började fiska och det tog inte lång tid innan jag krokade av en sillstor havsöring. Rent kast- och aktionsmässigt kändes mitt nya haspelspö förträffligt men fisken var alldeles för liten för att spöet skulle få bekänna färg. Micke tappade en ungefär samtidigt men revanscherade sig sedan med att landa en som dock återutsattes. Vi åt hemlagad gulaschsoppa, tog en en av julens brygder och njöt. Vi hade ju båda två längtat makalöst länge efter detta fiske- och själavårdande Nirvana. Efter maten så bestämde jag mig för att prova mitt nyinförskaffade flugspö, ett Fenwick Techna AV 9' #8. Till saken hör att jag aldrig har tagit en havsöring på fluga i havet varför min tro på denna metod ännu inte infunnit sig. Jag la ut ett par kast och jag kan bara skriva under på att min förhoppning om spöets duglighet infriades mer än väl. Lätt och skönt med bra skjut. Jag stod där och gladdes åt mitt fynd när det tog stopp... och... vafan... FISK!! -Micke, jag har fisk... äähh... Du Micke, jag har fisk... Jag var i det läget så pass övertygad om omöjligheten i att ta en öring och hade kallt räknat med många månaders idogt kämpande innan den första skulle sitta där att jag nog först inte riktigt fattade det. Att öringen tillika tog på en av mina hjemmelavede hacklade räkimitationer i rosa glitterchenille gjorde inte det hela sämre. Fisken var inte vare sig blank eller särskilt stor men jag har ändå svårt att återge den lyckokänsla detta innebar för mig. Min första flugspöfångade havsöring i havet var ett faktum. Micke hade lyckligtvis sin kamera snabbt i händerna och tog några bilder på förloppet.

När mörkret föll åkte vi tillbaka till Pyttegården för att hygge oss.

Fredag 081205
Vi hade en önskan och förhoppning om att denna dag kunna fiska på sydkusten vilket vi ännu inte lyckats med trots flera besök på denna förträffliga ö. Vi sökte oss mot sydspetsen för att därifrån söka oss norrut på västsidan och därmed fiskbart vatten. Våra förhoppningar grusades när vi kom fram då såväl sjön som vinden låg på alltför hårt för att det skulle vara fiskbart. Vi fortsatte norrut och bestämde oss slutligen för Levka där vi varit någon gång innan. Jag kände mig lite irriterad över att ha lagt halva dagen på bilkörning för att sedan ändå bli blåst på konfekten när vi väl kom till sydkusten. Hur som helst så bestämde vi oss för att testa Levka och väl där så gled Micke ut på en sten på revet. Själv gick jag ytterligare en bit norrut och även om sjön var lugnare här så var den uppenbart störig. Efter flera försök att komma ut på revet fick jag ge upp. Det var liksom en djuphåla (även kallat badkar) en bit från land innan det sedan grundade upp igen där man kunde stå. Min ringa längd och de störiga vågorna gjorde det hela omöjligt och jag kände hur irritationen steg. Jag gick istället söderut mot lerklitterna som låg några hundra meter bort och på vägen dit fiskade jag från stranden eftersom det inte gick att närma sig vattnet på grund av vågorna. Jävla statistfiske, tänkte jag, här kan man fan inte få nåt. Det fick jag inte heller. När jag väl kom bort på nästa spets så hade jag fortfarande ingen tro på det och kastade bara några få kast innan jag gav upp. Jag gick tillbaka till Micke och förklarade att jag inte tänkte fiska på det här j-a skitrevet. Micke var, som vanligt, både tillmötesgående och positiv så han tyckte absolut att vi skulle flytta oss omgående.

Vi pratade en del om alternativa rev men valet föll på Sort Hat då jag vet att Micke gillar revet. Själv är jag skeptisk då jag fått för mig att revet bara hyser ragor. Visst är det så att samtliga av de fiskar vi tagit hittills på det revet antingen varit färgade eller för små och det faktum att det ligger mellan två fredningszoner med en fiskbar sträck på kanske 3-400 meter gör också att det föga förvånande håller mycket lekfisk. Tji skulle jag få. Micke var snabbt ute på revet medan jag stod och fittade med något som vanligt. Jag gick efter Micke men hade svårt att hitta den klippformation på bottnen som normalt brukar ta en ett par hundra meter ut i havet utan bekymmer. Sjön låg på bra och jag hade knappt kommit ut förrän Micke krokade av en undermålig blänkare. Fan Jonne, du sa ju att här inte fanns några blänkare...? Ja ja, tänkte jag, kom fram till Micke och började kasta. Jag hade tidigt uppenbara problem att stå kvar på revet då sjön ville flytta på mig. Helt plötsligt har Micke fisk igen och nu är den större. Den går upp i ytan och rullar med sin knallvita mage. Fisken är stark och börjar gå runt Micke moturs. Inte nog med att jag då redan har problem med att hålla mig kvar på revet utan nu är jag i vägen också. Jag försöker gå runt Micke när jag plötsligt trampar utanför och 6-gradigt vatten rinner in i vadarna. Jävlar vad kallt! Nåja, har jag nu bemödat mig ut på revet så ska jag vara kvar. Micke fortsätter drilla fisken som är fortsatt både stark och pigg och den bjuder ordentligt motstånd. Till slut håvar han den och beger sig in mot land. Jag står kvar och försöker fiska, stelfrusen och kämpande och åker nu av revet lite då och då. Jag är riktigt kall när en våg kommer och skickar mig så att jag får börja simma. I detta läge får jag fullständigt tuppjuck och är så förbannad så att jag riskerar att ett blodkärl ska spricka i huvudet på mig. Jag var faktiskt så pass arg att jag, om än mycket omoget, började att bada, dyka och simma lite under vattnet och så. Javisst är det barnslig galenskap men jag lyckades inte tygla mitt humör. Micke stod på land och tittade på mig och de fiskargubbar som också stod på stranden skrattade så de kiknade. Jag tog mig upp ur vattnet och gick mot bilen, mer än sunt nerkyld. Jag klädde av mig och satte mig i bilen där jag kunde konstatera att gaspedalen på bilen oförklarligt hade brutits av. Fanns det ingen ände på förbannelsen denna dag? Nåja, en liten metallpinne satt kvar så det var faktiskt inga större bekymmer att köra bilen, så även i strumplästen. Vi körde tillbaka till Pyttegården så att jag fick tina upp i duschen. Micke vägde sin fisk där vågen stannade på 2,5 kg. En jäkligt snygg fisk. Vi fyllde upp torkskåpet med drypande kläder och jag lovade mig själv att skärpa upp mitt humör inför kommande fiskedag. Inte minst för Mickes skull.

Trots Mickes fiskebroders mycket omogna utagerande tror jag att Micke hade en bra dag. Om inte annat så fick han i alla fall glädjas åt en jäkligt snygg öring. Min egen dag var, som sagt, skit...

Lördag 081206
Om fredagen var en riktig rövdag för mig så kom lördagen att bli dess raka motsats. Vi kunde nu fiska på sydkusten och hittade ett rev som såg giftigt ut. Vinden var nära noll och vattnet rörde snyggt på sig. Revet var stort och där var nästan obegränsat med fiskeplats. Vi klev ut på revet och nästan direkt hade jag ett påslag som dock inte fastnade. Vi fiskade på och Micke var den som fick nästa fisk som dock fick gå tillbaka. Vi flyttade på oss en liten bit och nästan genast hade jag fisk på strax efter att draget slagit i vattnet. Fisken kändes bamsig när den gjorde ett par rullningar i ytan. Denna klev dock av ganska så omgående. Huruvida fisken var stor eller liten, blank eller färgad vet jag inte. Ibland bedrar man sig faktiskt ordentligt när en fisk som känts okej visat sig vara bra mycket mindre än man först inbillat sig. Vi bestämde oss för att fiska lite med våra flugspö. Utan att veta så tror jag ärligt talat att även Micke fick en viss tro på flugfisket i havet genom min första dagen innan. Vi plaskade omkring lite innan vi klev upp på varsin sten. Plötsligt bugar sig Mickes flugspö och inte på längre lina än att han kan skönja fisken och den är stor. Definitivt inget jag betvivlar när jag ser bågen på spöet. Lika plötsligt som hugget kom så rätar spöet ut sig och fisken tar farväl. Jag hör Micke svära en ramsa och han berättar att en vindknut gjorde sagan all när tafsen small av. Det tar dock inte någon lång stund innan Micke drillar igen. Denna gången bärgar han sin blänkare men sätter tillbaka den. Nu har även Micke knäckt flugfiskekoden i havet och vi har lovat varandra att spendera vissa dagar kommande säsong på kusten i vår med endast flugspö i vapenarsenalen.

Vi börjar bli lite småhungriga och den medhavda hemlagade ärtsoppan och dess obligatoriska punsch plockas fram för anrättning. Medan vi värmer maten och punschen njuter vi givetvis varsin julebryg och pratar om det privilegium det är att få lägga in såna här dagar i sitt liv. Både jag och Micke är, om inte beroende så i alla fall, väldigt förtjusta i ärtsoppa och i kombination med varm punsch så kan det inte bli bättre. Efter lunchen så går vi åter ut på revet. Jag har nu satt på en Stor-Sigge för att testa gången på detta drag som ser ganska coolt ut. Väl ute på "min" sten märker jag att jag lagt resten av dragen vid vår "base-camp" så jag får snällt fiska med detta drag tills jag orkar gå in igen. Redan i andra kastet har jag fast fisk och det faktum att den vid landning visar sig knallblank får mig att gå in. Den är inte stor men dock lovlig så den får en obarmhärtig smäll i nacken och jag börjar instinktivt slicka mig runt munnen.
Hmm... Gravad... kanske rökt... kanske lite rätt rimmad och sedan halstrad... smack smack.

Jag bestämmer mig nu för att gå längs stranden åt nordväst där jag kan se sten, blåstång och sandplättar avlösa varandra, d.v.s. tigerbotten. Här kan jag lätt och ledigt ha både spinn- och flugspö med mig vilket jag också tar på min "vandring". Jag går en bit innan jag bestämmer mig för att prova. Jag började med spinnspö och efter en stund tyckte jag mig skönja ett vak. Äsch, det var kanske inbillning, tänkte jag, när jag plötsligt såg ett näpet vak igen, och ett till... och två till... samtidigt. Massor av tankar for genom huvudet när jag vevade in mitt 20 gr Toby i silver. Inget hände... Under bråkdelen av en sekund stod jag i kval om huruvida jag skulle ta ett kast till med haspelspöet eller om jag skulle vada in och ta mitt flugspö då vaken befann sig inom kastavstånd även med flugspöet. Jag funderade också på om det var så att det var ett par havsöringar som gick tillsammans eller vad det nu kunde vara... Jag kastade ut mitt Toby en bra bit förbi vaken och när draget passerade platsen för vaken stod både tiden och  världen stilla. Samtliga sinnen var på helspänn och just som jag skulle blåsa faran över så small den på. Jag lyckades hålla mig cool, trots upphetsningen, och därigenom eliminera risken att rycka huvudet av fisken vid ett mothugg. Jag lyfte endast spöet i en bestämd rörelse och kunde konstatera att fisken satt bra. Blänkarförbannelsen verkade vara över för denna gång och jag kunde nu stolt lägga ytterligare en blank fisk till den första. Denna var dessutom större vilket givetvis inte var till någon nackdel. Jag var så genuint lycklig över dessa två fiskar och känner mig fortfarande, i skrivande stund,  uppspelt. Det började mörkna på allvar och vi gav oss tillbaka till Pyttegården. Micke kunde räkna in 5 landade (och återutsatta) och jag 2 landade (och ihjälslagna) fiskar och vi hade också många hugg denna dag.

Vi enades att besöka detta rev även kommande dag om förutsättning kom att finnas. Vid rensning av fisken kunde konstateras att maginnehållet hos den större fisken bestod av tre tobis och av diverse tångloppor och märlor. Fisken var tydligen inte helt präglad utan höll sig till en blandad diet. Jag ska villigt erkänna att jag tillhör den skara människor som är barnsligt förtjust i att undersöka maginnehållet hos de fiskar jag fångar.

Jag somnade tidigt på kvällen med en osedvanligt behaglig känsla i kroppen.

Söndag 081207
Vi steg upp tidigt och började röja undan innan vi skulle ge oss på dagens fiske. Båten skulle gå 15.30 så det var till att ligga i innan det var dags att checka in på båtterminalen i Rønne. Vi körde till gårdagens rev och frågan var ju knappast om vi skulle få något. Med gårdagens schyssta fiske i minnet var frågan snarare om vår Cheva Van skulle räcka för att frakta hem denna dags fångst. Väl framme såg det giftigt ut där vågorna nu rullade in från sidan och vinden låg på från nordväst. Det var betydligt kallare i luften än igår men vattnet låg kvar på 6°C. Jag satte på mig min röda baklava under fiskehatten för att skydda mig mot kylan och Micke bad mig posera för att föreviga denna märkliga utstyrsel. Vi drog några kast enligt gårdagens framgångskoncept utan att ha något känn. En spets på bra avstånd såg lockande ut och vi bestämde oss för att gå dit. Väl där så kom en annan fiskare dit och vi ställde oss på behörigt avstånd. Vi började fiska ungefär samtidigt och jag  tyckte att han fiskade som en gammal kärring. Spöet stod som en länsman nästan rakt upp i luften och han vevade bisarrt sakta. Jag log lite för mig själv när jag på helspänn vevade in med en klart högre hastighet och väntade på påslag. Plötsligt ser jag i ögonvrån att mannen har fisk. Han landar den, ger den en smäll, tar en kopp kaffe och fortsätter fiska. Hmm... en fanns här i alla fall, tänkte jag. Jag bytte plats och kunde konstatera att ingen fisk var intresserad av vad jag hade att erbjuda. Jag provade nog också samtliga av de invevningstekniker jag kunde komma på. När jag grävt i asken en stund såg jag i ögonvrån att mannen landade ytterligare en blänkare. Jag hade nu tappat tron på det hela och kände mig skamset slagen av mannen som fiskade som en gammal kärring. Sanningen var egentligen den att mannen, till skillnad från mig, visste vad han höll på med och åkte säkert till revet med en klar strategi om hur fisket skulle gå till. Det gjorde inte jag. Vi sökte oss in emot bukten och fiskade av sträckan utan framgång. Micke hade något hugg och en efterföljare. Själv såg jag inte till ett liv. Under äventyrliga former avslutade jag dagen med lite flugfiske med vinden snett in från höger vilket kan vara lite knepigt för en högerhänt. Förvisso blev det ingen fisk men heller inte någon ofrivillig piercing. Jag fick mina tidigare fördomar bekräftade om att nordliga vindar oftast suger. Denna dag var det så, i alla fall för oss. Med värkande ryggar plockade vi ihop och begav oss mot färjeincheckningen.

När vi kom dit så körde vi till automatincheckningen där man scannar EAN-koden. Men på samtliga automater stod där lukket. Plötsligt skrapar det till i en mikrofon och en röst säger: Ni har kørt forkert. Jaha, svarar jag, men varför är automaterna stängda? Fordi ni har kørt forkert, svarar rösten. Jaha, ska jag läsa upp incheckningsnumret då, säger jag, fullständigt omedveten om vad det är mannen i högtalaren försöker säga mig. Nej, lyder rösten igen, Ni har kørt forkert, ni är vid fel incheckning. Nu fattade jag äntligen. Vi var vid Willum Clausens incheckning och det var ju faktiskt den vanliga färjan vi hade bokat hemresa med. Med handen på hjärtat tänkte jag inte ens på att det fanns mer än en incheckning till färjorna. Trösten finns dock att hämta i att jag detta år hade bokat rätt hemresedag. Det var mer än vad jag lyckades med ifjor...

Får vi leva och ha hälsan så kommer vi att åka nästa år igen till, vad i alla fall jag hävdar är,  en av världens bästa havsöringsdomäner. I alla fall världens trevligaste... och oavsett vindar så kan man alltid fiska (och bada) någonstans på ön.

Så var det med Bornholmsresan -08 som istället för att stilla abstinensen mest gav mersmak.
Vi ser med tillförsikt fram emot den 1/1. Vi ses på kusten.

/ Jonne

.............................................

Gäddhugget -08... en fisketävling på Hammarsjön

081020
Peter ringde mig och frågade om jag skulle med ut på "Gäddhugget" på Hammarsjön. Gäddhugget är en tävling som arrangeras av Kristianstads Sportfiskeklubb och gick av stapeln i lördags (081018) Givetvis så fick jag ju kolla upp hur övriga familjen planerat min fritid men det visade sig vara grönt så vi bestämde att vi skulle vara med. Startsignalen skulle gå 09.00 men född en kvart för sent, som jag är, så var det med nöd och näppe vi hann dit i tid. Nåväl, fiske ska vara en njutning och inte förknippas med stress så vi tog det lugnt.

Vi, Peter, Robin (Peters son) och jag, drog ut och fiskade av en plats som verkade ok. Det tog inte så ruskigt lång tid innan vi tog första gäddan. Denna återutsattes genast då den var på tok för liten för invägning. Efter en stund tog vi en liten gädda till och sedan en abborre som var snygg. Inga rekordfiskar förvisso men det hände iallafall lite grann och vädret var bra om än lite blåsigt. Vi fiskade av kanten ordentligt och plötsligt hugger det på mitt och jag fick upp en gädda som vi valde att väga in. Det kändes väl lite sådär när gäddan visade sig väga 2,15 kg. Men men, vägdes och släpptes gjorde den.

Vi bytte plats igen och kom in i ett eldorado. Det högg ordentligt under en period och vi C&R:ade, tappade och bommade flera stycken. Bl.a. så tog Peter en som var i storlek med min. Robin tog också fisk men tyvärr fick inte någon av oss något som var värt att hoppas vinna pris på. Vi hade dock en mycket trevlig dag ute på sjön.

Med tanke på att vinnargäddan inte vägde mer än 4,2 kg och tvåan 3,9 kg så förmodar jag att årets upplaga av Gäddhugget räknas till de klenare resultaten i tävlingens 13-åriga historia.

Länk till artikel i Kristianstadsbladet

/ Jonne

.............................................

Skillnaden mellan succé och fiasko... en skiftnyckel...

081009
Om den här lilla fisketuren hör hemma under "Fiskerapporter" eller "Kåseri" kan vara hårfint men eftersom uppsåtet var att fånga fisk så hamnade den här ändå. Då barnen hade studiedag från skolan idag så enades vi om att hitta på något kul. Eftersom den manliga delen av familjen gillar att fiska så fick det bli så. Vi bestämde oss för Ivösjön där vi inte varit på länge. Jag hade glömt hur jäkla omständigt det kan vara att ta sig ut med båten innan allt är packat, mat fixat, barnen klädda osv. Vi käkade frukost kl. 09.00 och var på plats i Vånga kl. 12.30. Jag menar... fatta att det har varit omständligt, även om en dryg halvtimme gick åt till att köra. Väl på plats så började vi att plocka fram i godan ro och skulle sjösätta båten. Jag hade bestämt mig på förhand att inte låta mig stressas av någonting varför jag visslande riggade grejorna i lugnt gemak. Max påminde mig om den gång vi var här och batteriet hade laddat ur på båten varvid vi fick köra hem igen. Jag log, jovisst mindes jag det, om än med visst obehag. Vi la i båten utan några större problem och jag provade att starta den men den gick illa. Det var så jäkla grunt så jag hade motorn nästan fullt upptiltad. Nåja, tänkte jag, jag ror ut en bit innan jag startar så båten får en chans att gå vettigt. Ungarna hoppade i och jag rodde ut en bit för att starta. jag vred på nyckeln och... klick, klick. Jag provade igen... klick, klick... Ajamenvafan!! Nejdå, batteriet var slut. Men pappa, är det likadant idag igen?? hörde jag från fören. Jag svalde tre gånger och tittade på min son under tystnad.

Jävla skit, detta borde jag ha förutsett, tänkte jag medan jag började leta efter startsnöret som låg nerpackat under toften. Båten har ju legat i Immelnsjön hela sommaren och så som det har regnat på sistone så har klart länspumpen gått i ett. Jag plockade av kåpan och la startsnöret på plats och drog, och drog, och drog... Jag frågade barnen om de sett segelsällskapsresan medan irritationen ökade och svetten sprutade? Nej, varför det? svarade de båda. Jo, sa jag, där är en kille i den filmen som drar i ett sånt startsnöre hela filmen utan att få igång motorn. Jo förresten, han får igång den ungefär samtidigt som de kommer från psyket för att hämta honom, i slutet av filmen... (samtidigt som jag undrade när de skulle komma och hämta mig??...) Nu var jag rejält kokt men till det yttre var jag fortfarande lugn. Ungar, vi tar och grillar här innan vi sticker ut, vad säger ni? Båda två tyckte att det var en bra idé så vi gjorde upp en brasa av veden vi hade med oss. Medan elden knastrade så metade barnen tålmodigt från bryggan.

Fabian ville byta till spinnfiske och gjorde också det. Efter en liten stund så skriker han med ett illtjut. Jag springer fram och undrar vad som hänt. På något underligt sätt har han lyckats slå sig själv med en jigg i huvudet under utkastet och det har redan blivit en ömmande bula. Lyckligtvis så satte sig inte kroken i svålen på honom. Vi bestämde oss för att grilla korv istället då glöden nu var fin. Det smakade förträffligt där vi satt och betraktade utsikten med Ivö i fokus som reste sig majestätiskt över vattnet. Som "lök på laxen" blandade jag kaffe och varm choklad 50/50. Prova det, wunderbar!!

Nu kunde jag äntligen plocka fram mina "nödverktyg" som jag alltid har med mig i båten. Jag tänkte nämligen plocka bilbatteriet ur bilen för att använda det och starta båten med. Jag öppnade stuvfacket för att snabbt konstatera att där inte fanns så mycket som en rostig skruvmejsel. När jag plockade bort dessa verktyg kommer jag inte ihåg men... borta var dom. Bland fiskegrejorna hade jag en tång som jag försökte plocka bort batteriet på bilen med men det sket sig. Det kom lite olika människor förbi där men ingen hade någon typ av nyckel eller tång vare sig i sin bil eller båt. Polerna hade jag lyckats frigöra från bilbatteriet men själva infästningen av batteriet kunde jag inte rubba med min minimala tång. Om jag bara hade haft en skiftnyckel så hade allt löst sig. Jag började så smått ge upp. Jag gick till båten och började dra i startsnöret igen. Efter ett par drag verkade det som om motorn tände till vilket resulterade i ett backslag så att startsnöret flög rakt ut i vattnet och sjönk. De som känner mig skulle nog beskriva hela förloppet som "typiskt mig". Samtidigt förbannar jag mig själv för att det blir såhär. Men det är väl så när man har en j-a massa bollar i luften, då hinner man inte med att sköta om allt skit. Det ska renoveras, arbetas, städas, musiceras och jag skulle så gärna vilja lägga lite tid på min båt... MEN JAG HINNER INTE!!

Jag rodde in båten till rampen för att vinscha upp den. Jag backade ner bilen och vinschade upp båten, satte mig i bilen och startade, la i växeln och släppte kopplingen... GRRRRSCHRRRRRRSCHRUSCHGRSCH. Hjulen på min fattiga Ford Escort grävde sig djupare och djupare ner i grusen. INTE DETTA OCKSÅ!!!! Jag tog ny sats men samma sak upprepade sig. Jag räknade till tio, släppte upp kopplingen och tryckte gasen i botten... och då... Tadam!! Då började fanskapet att dra sig upp för den ytterst blygsamma lutningen vid rampen. Väl uppe fick jag snygga till så gott jag förmådde och lägga tillbaka den grus jag förflyttat. Måste skaffa en annan dragbil nu sedan jag pensionerat min gamla Volvo. Vi packade in det sista i bilen och skulle just köra när Max bad mig att sätta på radion. Jag slog svettig på radion enligt hans önskemål. I displayen stod nu bara CODE: ####. Jaha, var nu stereojävelen kodad också? Detta var resultatet av att jag kopplat bort batteriet för en stund. Vi åkte hem under tystnad.

Hur det gick med stereokoden?.................. Det är en helt annan historia...

Ungarna hade nog sammantaget en ganska okej dag idag. Det har inte jag haft. Gonatt!

/ Jonne

.............................................

Som det kan gå...

080922
Jag, min son Max, samt Micke hade ju pratat om att ta en höstutflykt till Harasjömåla för lite regnbågsjakt, grillning och allmänt umgänge. Det blev också så i lördags. Vädret var lovande och vinden nära nog obefintlig vilket är av godo när man ska flugfiska. När jag och Max kom dit så var Micke redan på plats och hade lyckats peta upp dagens första. Jag riggade Max spö och hjälpte honom igång på hans allra första tur med fluga. När man endast har tränat lite grann på en gräsmatta så är det jäkligt svårt att få timingen att stämma men det gick bra och han kämpade på. Jag minns själv mina första fisketurer med flugspö. Jag var rabiat vansinnig och höll på att reta ihjäl mig när det i vart, vartannat, kast inte bar sig bättre än att jag stod på linan, trasslade fluglinan, fastnade i bakomvarande träd och buskar samt, märk väl, fångade fluglinan med flugan i framkastet... Grrrrrr! Det händer fortfarande då och då men numera hinner man iallafall fiska lite emellanåt. Max hanterade detta mycket bättre än vad jag gjorde när jag började, tack och lov.

Vi provade lite olika ställen runt sjön och visst var det periodvis en hel del vak men fisken var trög och de stötar vi hade på flugan var ytterst försiktiga. Jag grävde en del i flugasken men fisket skedde huvudsakligen med Montana, Zonker och Dog Nobbler. Efter en del testande började det bli dags för grillning då det inte verkade som om det skulle bli någon fisk innan maten. Oavsett var det sker så är det jäkligt mysigt att sitta med någon av sin familj eller bästa vänner och småprata vid en brasa, grilla en korv och bara ha det gott. När det gäller Harasjömåla så har jag fiskat där en hel del förr om åren och det är välskött och snyggt runt sjöarna och naturen i området är mycket vacker så jag gillar stället. Att fiska på utsatt fisk är lite dubbelt för mig. Javisst, jag fiskar hellre vild öring just för fiskets skull men jag tycker samtidigt att det är suveränt med P&T ur en mängd andra aspekter. Bara att fiska med fluga är ju jäkligt roligt, det blir liksom en hobby i hobbyn att få kastet att funka. Vidare så är det inte bara att åka och hämta lite regnbåge när man vill utan de kan tvärtom vara märkligt svårtrugade. Vidare så är det ett mycket bra övningsområde för den som kanske vill börja fiska med flugspö på kusten också just att lära sig drilla fisk på flugspö vilket skiljer sig markant, för den ovane, från spinn och haspel. Med 40 år i nacken är det också ganska skönt med lite bekvämfiske där man kan köra bil fram till vattnen, ha grejorna kvar i bilen tills det är grilldags eller tid att byta utrustning. Massor av fördelar.

Efter grillsejouren var det så åter dags att försöka lura en båge varför vi gav oss ut på jakt igen. Jag gick till favoritbryggan med förhoppningen om att lura någon firre. Max stod på andra sidan sjön och Micke på den tredje (!?) sidan. Efter en stund så kommer Max gående och berättade att han ville vila lite från fisket. Han satte sig bakom mig vilket omedelbart fick mig att deklarera för honom att det är absolut förbjudet att vara bakom någon som flugfiskar. Jag pekade ut en plats där han kunde sitta vilket han gjorde. Jag stod och funderade lite och bad honom sedan flytta sig ytterligare ifall jag skulle behöva lägga om kastet i vinkel i händelse av vak. Han satt där och "underhöll" mig med småprat och lite rappakalja som är fullt adekvat för en 10-åring. Nu började det vaka och fisken var igång. Max sa att han skulle gå bort och lägga på vår brasa då han kände sig lite frusen. Sen hände allt snabbt och som i ett töcken såhär efteråt. Vaket kom snett ut till höger och jag lyfte spöet på lång lina och skulle lägga om kastet mot vaket. Bra skjut i linan med ett perfekt drag bakåt, sikta in och dubbeldrag och... Pang... AJ!! hörde jag. Jag vände mig om och där stod Max med händerna för ansiktet.

De tankar som snurrar i en pappas huvud i detta läge är kanske lite svåra att förmedla i text men om jag säger att panikkänslan av att kanske ha ödelagt synen på ett öga för min son var total så kanske du förstår. Jag kastade spöet och sprang fram till honom, chockat gapande om: -Vad sa jag till dig? Han tittade upp och jag kunde lättad konstatera att ögonen iallafall hade klarat sig. Jag såg däremot linan i ansiktet på honom som ledde mot munnen. Han öppnade munnen och... Jodå, rakt igenom tungan satt en svart Montana med röd thorax. Mitt i smeten lättade min oro och jag började skratta vilket jag inte skulle ha gjort. Han var ledsen, rädd och förmodligen ganska chockad. Han blev också i detta tumult mycket förnärmad och arg och undrade hur i h-e jag kunde skylla på honom när det var jag som hade satt en fluga i tungan på honom och hur jag sen hade mage att stå och skratta. Han hade så rätt och jag skämdes och gör så fortfarande även om vi nu har redat upp det hela. Vi gick till Micke som resolut tog sin peang och tryckte ihop hullingen så att vi kunde dra tillbaka kroken ur tungan på honom. Jag försökte lite patetiskt lätta upp stämningen med att säga: -Men du Max, om vi nu säger att du hade varit en regnbåge och om vi säger att du faktiskt hade huggit medvetet på flugan så kan vi iallafall konstatera att du aldrig hade släppt... (PLUMP). Skämtet gick inte hem. Lusten för fiske var borta och jag packade ihop grejorna. Vi sa adjö till Micke som stannade en stund till, och tackade för en, till största delen, mycket trevlig dag.

Max har nog lärt sig att vara extra försiktig när han flugfiskar och rör sig bland andra flugfiskare fortsättningsvis och jag kommer nog att vända på huvudet betydligt oftare när jag ska göra bakkast framledes. När vi kom hem och jag hade ålat baklänges en stund på tandköttet inför min son för att göra allt bra igen så kunde han faktiskt säga att han ville ha flugan som ett minne. -Det är ju inte alla som har blivit fångade på fluga... av sin pappa.... tillade han och log.

/ Jonne

.............................................

Så var havsöringen fredad...

080915
Fr.o.m. idag är havsöringen fredad så drömmen om den sista turen började gro redan för ett bra tag sedan. Emellertid så har jag inte haft möjlighet att komma ut på sistone och när gårdagen (läs söndagen den 14/9) visade sig vara den enda dagen jag kunde så fick det bli så, oavsett vilket väder som skulle råda. Efter de prognoser som gavs via DMI.dk så skulle det blåsa nordostligt, svagt till måttligt med vågor upp till en halvmeter. Därför föll valet på sydkusten. Jag ringde Micke som tyckte det lät bra.

På plats vid middag så kunde vi konstatera att vinden definitivt var mer än måttlig och knappast från nordost. Det kändes mer som om vinden var rakt ostlig och vågornas storlek överskred halvmetern sedan länge. Hursomhelst så la vi i båten och körde ut mot ett fiskbart rev där vi hivade i draggen. Den tog direkt men att stå upp i båten kändes förknippat med en stark önskan om tandprotes varför jag satt ner och fiskade. Som sagt, vädret var kämpigt men vi härdade ut. Jag hade till och med ett hugg som signalerade att fisk var på plats men tyvärr fastnade inte denna fisk. Strax efteråt så fick jag vad jag trodde var skit på kroken men icke... en liten Tobis hängde där och dinglade och därmed hade jag eliminerat att bli FF.

Med tanke på min samlade min så förstår du säkert att fighten var något utöver det vanliga...

Vi enades om att det var ganska jobbigt att ligga där vi låg varför vi förflyttade oss till en annan plats. Väl där kunde vi konstatera ett siktdjup på runt 10 cm så vi lättade på draggen igen. Nu valde vi istället att söka fiskbart vatten lite längre ut på ca:4-6 meter där vi trollade, eller ännu hellre, glindrade som jag väljer att kalla det. Trolling för mig sker med djupriggar, paravaner, Dipsy divers e.likn. Om man bara drar drag eller wobblers efter båten så kallar jag det som sagt för att glindra. Nåväl, vi hade guppat på en stund och jag satte ganska stort hopp till en öring denna dag även om vi nog kände oss lite lurade av DMI.

Plötsligt hugger det på mitt spö och då jag plockar spöet ur spöhållaren känner jag spögung. Åhh, vad gött! Jag sa till Micke att det faktiskt inte spelar så stor roll om det är en torsk eller öring. Självklart hoppades jag dock på en öring men en torsk vore även den välkommen. Jag kände visserligen att det inte kom att handla om något viktrekord. Jag poängterade också (skämtsamt) att om det var en gädda så skulle jag dyka djupt ner i vattnet och dra djupa andetag. Fisken tog en stund att få in till båten då vi lät "lillmotorn" fortsätta gå. Jag såg något blänka till i vattnet en bit bort och pulsen ökade. Några meter från båten gick den upp till ytan och då kan vi prata antiklimax. EN NÄBBGÄDDA... JAMEN VAFAN! skrek jag. Snacka om att bli knäckt. Jag kunde liksom inte riktigt förstå att de gick så kustnära i september månad, och gör det knappast än. Vi hade senare flera påhälsningar av vad vi tror var näbbgädda men ingen mer som fastnade.

Sjön var nu ordentligt grov så vi åkte mot hamnen igen och känslan av vemod över den stundande fredningen var påtaglig.

Min havsöringssäsong -08 kan bara sammanfattas med ordet katastrof. Det har förvisso varit extremt glest mellan fisketurerna i och med farsans sjukdomsperiod och medföljande bortgång så det har sin förklaring. Och visst, fisket står sig väldigt slätt i jämförelse så det är trots allt med jämnmod jag kan räkna in en enda raga i fångststatistiken. Det kändes emellertid skönt att just idag få boka vår årliga resa till Bornholm som går av stapeln i början av december. Verkligen något att se fram emot när höstmörkret faller.

F.ö. så ska jag faktiskt damma av mitt flugspö och ta mig en tur till Harasjömåla tillsammans med min son och Micke. Även om jag möjligen, på förhand, med en gäspning tar mig an utmaningen att fiska utplanterad regnbåge så vet jag, vis av erfarenhet, att jag sannolikt kommer att förvandlas till Jonne Djävul när jag väl börjar fiska. Vidare ska inte umgänget med sonen och Micke, och några grillade korvar som sällskap, underskattas. Jättehärligt!!

I'll be back...

/ Jonne

.............................................

Lite halvtrögt...

080801
Ja faktiskt. Sommaren har varit lite trög i jakten på abborrarna. Då fisket koncentrerats till Immelnsjön och de "vanliga " platserna visat sig fisktomma har givetvis viss frustration förekommit. Vi har sökt en del men det tidigare så hyfsat säkra "glindra med liten wobbler" har inte givit önskade resultat. För någon vecka sedan var jag och mina söner ute och metade och då fick vi några schyssta grillabborrar som fick bli middag nämnda dag. Huruvida det låga vattenståndet spelar in för fiskets skull vet jag inte men man får ta det rysligt försiktigt med båten då vattenståndet ligger mer än halvmetern under det normala, och detta i en redan extremt stenig sjö. Dock har fisket blivit lite bättre på abborre nu de sista dagarna när vädret spårat ur fullständigt med varmt vatten och varma kvällar.

I förrgår var vi ute igen och glindrade. Jag satte på en ny liten wobbler och petade med densamma i vattnet långt innan vi skulle börja fiska då vi rundade ett grund och tog det väldigt försiktigt. Vips så satt där en snygg abborre på. Pojkarna var med och givetvis tändes lite hopp i deras fiskesjälar. Vi drog "repan" (som vi kallar det) som faktiskt genererat en del snygga randiga men efter några alltför små så började vi diskutera om det möjligen var andra wobblers som kanske gällde. Jag och min yngste son Fabian körde med ganska knubbiga wobblers med kraftig rörelse i vattnet. Vi hade tagit ett par stycken undermåliga per man och jag manade Max (äldste sonen) att sätta på något liknande då huggen hade uteblivit på hans Frenzy. Skitsnack, sa Max, varför skulle de vilja ha såna små tjockisar jämfört med den här läckerheten som jag har på. Ja ja, sa jag, du gör som du vill. Jag bara trodde att du kanske ville ha fisk? Knappt hade jag slutit läpparna efter det korkade uttalandet innan Max signalerade hugg. Vi stannade till och upp kom sommarens hittills största. Jag skulle tro att den vägde sex-sju hekto men de spekulationerna får vi överlämna åt evigheten då vi inte hade något med oss att väga den med. Fin var den i alla fall och Max var så lycklig. Härligt att se.

Vi åkte sedan vidare till en annan domän vi brukar köra på där det plötsligt sa tvärstopp på Fabians spö. Shit! Bottennapp!! skrek han. Jag såg tydligt att det följde med lite grann men såg också att det var ett typiskt gäddhugg. Jag frågade honom om han behövde hjälp men han sa att han klarade det själv. Visst, han är ju trots allt 6 år tänkte jag och log lite. Förvånande nog så höll han gäddan stången och drillade den definitivt lika bra som jag skulle ha gjort. Han höll adekvat press på gäddan utan att för den skull drilla för hårt. Det var så vackert att se honom stå där, fullt fokuserad på uppgiften och med en övertygelse om att gäddan skulle upp. Med tanke på hans ganska veka spö och att gäddan uppskattningsvis låg mellan 3-4 kg så var det givetvis ett vågspel och vid luftsprång #2 så gick den, tills hans stora besvikelse, loss. Jag berömde honom dock med att han fajtat den klanderfritt och förkunnade att det tyvärr är sånt som händer... alltför ofta. Vi hade en mysig kväll där på sjön, ungarna och jag. När vi kom in i skymningen så kom folk ner till båten för att kolla om vi fått något. Max var stolt som en tupp och det ska han vara också (men jag var nog ännu stoltare)...

/ Jonne

.............................................

Havsöringen... en myt...

080427
Nej, ingalunda. Havsöringen är givetvis ingen myt men efter ett mycket sparsamt fiske under våren så har det nästan känts så. Idag steg jag upp klockan 05.00 för att stressa in ett litet fiske innan säsongen på allvar är förbi. Jo, jag vet, man kan nattfiska och man kan smygtrolla på lite djupare vatten men jag vet hur det brukar bli med den seriositeten. Vid de tillfällen jag har nattfiskat så har jag nog varit närmare att sänka mig än att ta fisk vad det beträffar.

Jag tänkte denna dag söka mig mot Hamrarna vid Fårabäck. Benämningen på lokalen retar mig f.ö. makalöst mycket. Det kan väl omöjligen heta Hamrarna i plural, bestämd form? Det låter ju extremt "hemmasnickrat" En hammare, flera hammare, de hamrarna. Detsamma gäller ju om man benämner ett rådjur som blivit rädd för något. Vad är det då? Ett rädd rådjur? Ett rädt rådjur? Eller är det kanske ett rätt rådjur? Förmodligen är det ett skrämt rådjur? Språket har sina begränsningar. Finns det någon ordfetischist eller lingvistikmasturbatör som vet vad det heter så informera mig gärna. Hur som helst så fanns det redan ett par stycken personer på plats vid nämnda lokal så jag promenerade vidare norröver. Jag kom till "Rakan" (som jag själv döpt det till eftersom jag inte vet vad det heter egentligen OBS!! Ingen annan har någonsin heller hört "Rakan" så benämn det inte för någon för då tror folk att du är efterbliven) Väl där så började jag fiska urseriöst och väntade på det första hugget som givetvis borde komma i något av de första kasten med tanke färgen och rörelsen på vattnet och den lagom goa vinden från söder. Med urseriöst menar jag en full koncentration och en kroppshållning som visualiseras genom en fullständigt fokuserad blick, en lätt framåtböjd ställning och med en beredskap till ett mothugg som skulle slita huvudet av vilken vithaj som helst. Detta urseriösa fiske mattades dock av efter endast en liten stund när jag inte känt något. Till saken hör också att det kan vara svårt att vara på helspänn när man stigit upp minst 3 timmar för tidigt och lagt sig kvällen innan minst 3 timmar försent och jag var mycket riktigt trött som ett helt ålderdomshem. Kaffe hade jag heller inget med mig utan det hade jag avnjutit i en sån där "termosmugg" redan i bilen, vilt drällande och droppande, på vägen ner mot Fårabäck. Så där stod jag och gäspade och filosoferade men lyckades lyckligtvis se en av de där havsörnarna som håller till i trakten. En mycket majestätisk varelse må jag säga som faktiskt piggade upp lite grann. Jag bytte plats för att återföda tron på fisk igen och faktiskt så hade jag en stöt i ett av de första kasten. Sedan hände inget mera på en stund igen.

Det som egentligen är det mest behagliga med fisklösa dagar är att man får lov att tänka sina tankar klart utan att bli avbruten eller besudlad av ångest över allt man borde gjort istället. Det är faktiskt något som jag har lärt mig, just att fokusera på min egentid när jag väl är iväg och fiskar. Jag tänker; Nu fiskar jag och kan eller vill inget annat just nu. Det funkar faktiskt.

När jag stod där så fick jag plötsligt för mig att prova något annorlunda. Jag kastade ut och vevade hem så fort jag orkade med avbrott för spinnstopp. Redan i andra stoppet så satt fisken där. En ganska kämparglad öring som tyvärr inte återfått vare sig den fulländat gnistrande silverskruden eller övervikten varför den fick gå tillbaka. Skönt med spögung även om det inte var en fisk man skriver hem till mor om. Jag hade ytterligare en fast fisk som klev av efter bara en liten stund. Klockan gick och det blev så dags att åka hem. Jag gick bortom västra hammaren för att ta ett par kast innan jag skulle köra. Killarna som varit där sedan morgonen var kvar och kunde berätta att de tagit fisk men endast under måttet. De hade också haft kontakt med, och sett, näbbgäddor vilket ingav den här melankoliska och dekadenta känslan av att nu är det slut.

Nästa gång jag ska ut så lär det vara med barnen på riktat fiske efter Näbbgädda. Själv styr jag båten och underhåller med glada tillrop.

/ Jonne

.............................................

Båtpremiär

080406
Idag så skulle alltså premiärturen för året med båten ske. Yngste sonen, Fabian, blev lovad att få följa med. I och med att det var avslutning på simskolan för honom idag så var det ingen värld att rusa i. Efter att han kommit hem därifrån så satte vi oss och käkade lite frukost. Vi rattade sedan bilen mot Åhus med trailern hängande bakefter. Vi vinschade i och jag hade en märklig känsla av att allt gick alldeles för enkelt. Inga bajsnödighetspåminnelser från Fabian, båten rullade enkelt av trailern efter byte av kölrullar under vintern (tidigare fick jag mer eller mindre bära båten av trailern) och vädret såg gynnsamt ut. Vinden låg lite fint på från Syd-Sydost. Vi körde ut och visst rullade det lite grann men inte mer än att jag bedömde vågorna vara helt perfekta. Vattnet hade den där lagom gröna tonen och jag kände ända in till benet att "idag blir det fisk". Vi slängde några kast men eftersom draggen inte tog riktigt så flyttade vi oss till ett riktigt hot-place. Jag fick iväg ett par kast innan Fabian deklarerade att han skulle pausa lite. När jag efter en liten stund vände mig och skulle fråga varför han inte fiskade så såg jag att han satt och dåsade och var blek. Varför fiskar du inte, frågade jag? Jo du Pappa, sa han på det manér han alltid inleder en mening adresserad till mig på.
-Jag tror jag håller på att bli lite sjösjuk...

Jag kände själv hur besvikelsen färgade mitt ansikte denna dag då jag skulle ta årets första blänkare, eller fisk om man så vill. Jag visste redan svaret men frågade ändå. Vill du åka hem? Ja, svarade han, och jag såg att han inte var i form. Upp med draggen och hemfärd. Jag kunde ju liksom inte lasta min lille gosse på 5 år (snart 6) för att han ödelade min fiskedag utan har man skaffat barn och sedan väljer att umgås med dem så får man stå sitt kast... och det gör jag. Vi hade ändå en ganska skön bilfärd tillsammans och... och... Nä, nu får jag sluta att romantisera föräldraskapet. F-n också att det skulle bli såhär idag. Nästa helg jobbar jag och helgen därpå är jag bortrest och sen är säsongen över. Var det såhär havsöringssäsongen skulle bli 2008?

Hmm... Är lite ledig nu i veckan så jag får nog ta och slå en pingla till svärmor

/Jonne (som trots allt älskar sina goa ungar över allting annat)

.............................................

Blänkaren 2008

080330
Micke kom upp från södern redan på lördagskvällen då vi redan på förhand beslutat oss för att söka fiskbart vatten här uppe i norr. Så blev det då den 30/3 och förväntningarna var ganska uppskruvade från i alla fall min sida när vi styrde mot oskrivna fiskeäventyr. Sommartiden hade stulit en timme av vår skönhetssömn under den gångna natten och det är inte utan att det kändes. Väderutsikterna var långt ifrån optimala med 8-12m/s från syd och sydost under dagen. Jag och Micke styrde så kosan mot de norra delarna av ostkusten, närmare bestämt området Hamrarna-Landön. Detta visade sig senare vara en för dagen korrekt bedömning. Vi startade vid Landön där vi noterade att både vindarna och vattnet såg fint ut. Jag mumlade nåt om att äta upp en mössa om vi inte tog fisk här men lyckligtvis hörde nog inte Micke det. Till vårt stora förtret så visade sig fisken inte huggvillig, eller på plats, trots förutsättningarna. Efter att ha fiskat av detta stora område riktigt seriöst men utan framgång enades vi om att söka oss mot Hamrarna.

Väl vid Hamrarna inledde vi traditionsenligt vid V:a Hammaren där vattnet låg på snyggt från sydost. Även här såg det riktigt giftigt ut med lätt grönfärgat vatten och halvmeterhöga vågor rakt in mot revet. Inte heller här visade sig emellertid fisken vara hemma. Jag upprepade mantrat "-Jag fattar inte va fa... Var är dom...?", i mitt inre men utan att få svar. Svaret kom dock när Micke pinnade över till Ö:a Hammaren där jag snart kunde skönja spögung. Yes, tänkte jag, äntligen. Av Mickes snabba återutsättning att döma insåg jag att fisken nog inte räckte till invägning av ett eller annat skäl. Knappt hade han kastat ut igen förrän spöet åter böjde. Nu pumpade mitt adrenalin igen och tankarna om att "nu då, äntligen" fanns återigen i skallen. Det är nämligen så man får agera och tänka när man inte tar något själv. Man får liksom leva genom andra.

Min nyfikenhet krävde näring om varför han behövt släppa båda två varför jag sökte mig upp mot samma spets. Vid framkomst rapporterade Micke att båda två var storleksmässigt undermåliga medan han vred ur sin jacka efter ett präktigt dopp. Vi fiskade ytterligare en liten stund på platsen innan vi beslöt oss att vandra en bit österut.

Platsen vi kom till ligger mellan Hamrarna och Landön och jag vet i ärlighetens namn inte vad den kallas. Väl framme så hade vinden tilltagit vilket också präglade detta ganska vindkänsliga rev. Djupet här utanför är något större (om man nu kan prata om djup i Åhus-regionen) vilket gör att vågarna bygger snabbt. Micke gick ut på östra spetsen medan jag stod och fumlade med mina grejor utifrån någon ny idé jag hade fått om dragval eller så. Micke gick ut på östra spetsen och lade första kastet varvid spöet omgående började gunga. Nu såg det äntligen ut att bli en blänkare till invägning. Med fisken i håven såg vi att den var lite slank och kanske inte fullt rekonditionerad samt att det där riktiga "fjällsprutet" saknades varför fisken återutsattes. Vi försökte fiska ytterligare en liten stund men, nej, här var det för tuffa förhållanden.

Vi bestämde oss för att ta en sväng neråt N:a Karet för ett test innan det var dags för avfärd mot Abbekås. Vattnet var grumligt och desperationen stor och tyvärr är det just i såna lägen som kreationer (likt den till höger) plockas fram med motivationsargument såsom: -Ja vadå,  Jesus gick ju på vatten... och liknande. Man borde väl ha lärt sig vid detta laget att det där allra sista desperata försöket är lika bra att låta bli då det ändå aldrig visar sig ge utdelning... inte ens om draget ser ut som en clown.

Väl framme i Abbekås gladdes vi åt att få se den där store blänkaren... för det hade väl kommit upp någon? Det var ju 29 personer anmälda och någon "gris" hade väl förpassats ur vågorna? En efter en kom folk till platsen men utan fisk för invägning. Fisk hade förvisso kommit upp men ingen värdig att delta i en tävling, och i synnerhet inte i en Fultontävling. Micke hade haft 3 ur vattnet och Janne Besa 2. Vi diskuterade under skämtsamma former om vem som faktiskt varit "närmast" att ta en knallblänkare... Vi diskuterade också ett tag om priserna skulle utgå till den som luktade mest fisk. Detta avslogs dock under resonemanget att de som bor i närheten då möjligen kunde ha fuskat genom att ha varit hemma hos frugan ;-)

Summa summarum:
Ingen fisk värdig tävlingen kom upp men vi hade trevligt vid uppslutningen i Abbekås hamn även om korvar av varierande Fultonvärde var det enda vi fick se. Ett gäng glada, men frusna, deltagare inmundigade sina korvar som grillats på Anders Dahl's "*kärleksgrill" under diskussioner om att nästa år är det tredje gången gillt och då ska vi minsann kora en värdig förstapristagare.

(Nämnas kan att undertecknad, under besvikelse, desperation och viss skam över att inte ens ha fått ett ordentligt bottennapp på hela dagen, drog två kalla korvar innan kolen ens kommit i grillen) 
 

Vi vill tacka alla deltagare som trotsade vädret och på adekvat manér genomförde tävlingen.

Vi som arrangerade vill också passa på att tacka vår sponsor till tävlingen

*Kärleksgrill är Anders Dahl's egen benämning på sin grill. Jag har ingen aning om varför så du får fråga honom själv.
/Jonne

.............................................

Premiärturen -08

080316
Så fick jag då äntligen till en premiärtur. Eftersom äldste sonen skulle med så beslutade vi tidigare i veckan att åka ner till Vik för där har man lite att fiska på även om man inte har vadarbyxor, vilket Max inte har. I arla morgonstund ringde klockan och mackor med stekt ägg, chokladmjölk, kaffe och hemlagad ärtsoppa klar för värmning packades in i bilen tillsammans med mitt Trangia-kök och en del fiskeprylar. Det där morgonpysslet tar alltid längre tid än vad jag har beräknat (OBS!! Är svår tidsoptimist) så vi lämnade Knislinge först kl. 06.00. Solen stod högt på himlen när vi anlände kl. 07.00 och mina värsta farhågor besannades... spegelblankt och ginklart vatten. Det kändes dock ändå skönt att få vara vid havet och vårkänslan var påtaglig.

Ett par minibussar danskar hade redan anlänt så vi fick ta de platser som stod till buds. Helt ok platser i min smak så där stod vi en stund och "lirade" innan vi högg in på våra superba mackor med stekt ägg på. Att vi nog inte skulle bli nedfjällade av blänkare denna kändes in i märgen men det spelar inte så stor roll för mig när jag och min son får umgås på dessa premisser. Förvisso gnager hans tappade öring i fjor fortfarande i mig och jag skulle bli så grymt glad om han kunde få ta en i år. Vi får väl hoppas att blänkare #1 kommer redan vid nästa tur. Nåväl, här står vi då på platåerna och blickar ut över "världens bästa havsöringsvatten" med tron i lågvattennivå. Ett och annat bottenkänn är väl i stort sett det enda som eggar oss då och då. Jag tycker mig dock skymta en fiskare på avstånd som lossar något levande från kroken för återutsättning, men kan inte se vad det är.

Enligt min mening är ett vatten aldrig bättre än de förutsättningar som råder för dagen. Framåt förmiddagen kom vi överens om att söka oss norrut och siktade då på att göra sväng inom Åhus på vägen hem. Vi hade förvisso inga förhoppningar om att förutsättningarna skulle vara bättre där.

Helt riktigt så var det heller inte någon vidare rörelse i vattnet i Åhus heller. Vi fiskade dock lite här och var på Norra karet innan det slutligen blev "ärtsoppedags". Naturligtvis är ju en förutsättning för ärtsoppa att man gillar det men om man väl gör det så kan nog ingen opponera sig mot att den smakar bäst hemlagad, uppvärmd och spisad ute i naturen, med fördel vid havet.

När jag således en bit efter lunch signalerade för Max att det började dra ihop sig för hemfärd protesterade han högljutt med motivationen att: - mamma har sagt att vi inte får komma hem utan fisk, varpå jag svarade: -Min lille älskade vän, hade det funnits något allvar i det som mamma sa så hade jag inte fått komma hem särskilt ofta...

Lufttemp:         7-8°C sådär
Vind:                Till en början stiltje, senare svag NO
Vattentemp:     Vet ej
Övr. Väderlek:  Sol, lite stackmoln men inget regn

/ Jonne (Ju mindre jag fiskar desto färre bomturer blir det...)

.............................................

Tillbaka till Fiskerapporter

Copyright © 2006 Jonas Nilsson
All rights reserved