Bornholm 2012
-
Spöet i ena näven, julebrygden i den andra
och "badarna" på...

121130
Vi hade sedan ett bra tag bestämt att i år var det dags att ge sig iväg igen. Senast vi var iväg var 2009 och den gången var det Langeland som gällde (vilket vi inte gör om igen fast det är en annan historia). Som sagt, båt och hotell var bokat och det var också den sedvanliga helgen, d.v.s. den första i december, som vi skulle ge oss åstad. Vi kom dit och boendet på "Munken" infriade våra förväntningar till fullo. Noterade att stället var till salu liksom det mesta annat i fastighetsväg på Bornholm. Det verkar inte vara så lätt att livnära sig där.

Vi inledde vår vistelse, som alltid, med ett besök hos Sport Dres i Rønne. Det är en välsorterad fiskeaffär som vi gärna besöker där vi inhandlar lite prylar, insuper fisketips och diskuterar fisketeorier. Nu är jag ju inte så bevandrad i jägarens tankemarker men jag undrar om man teoretiserar lika mycket inom jakt som vi gör inom fisket, och i synnerhet som vi havsöringsfiskare gör. Jag fascineras bl.a. av det här med färger på drag. Där stod en annan kund i affären som sa: -Den där, fandem va den fisker... och pekar på en gul/grön kustwobbler. Mmmm... det gör den säkert, svarade jag, men tänkte något annat. Det är en förändringens vind som blåser genom mitt medvetande och om något är säkert så är det att samtliga färgglada drag ska säljas ut. För om jag inte tar fisk med så in i h-es många drag som jag har så lär jag inte ta färre fiskar med endast ett fåtal drag i asken. Så nu ska skitet ut på Tradera... punkt.
 

Vi svidade om utomhus i det kalla vädret och begav oss mot havet för att få några timmars fiske innan första dagen gick mot kväll. Vinden kom från nord och var ganska kall så vi fiskade på den s.k. sydvästsidan av Bornholm. Vi klev ut på det icke nämnda revet som vi gillar båda två. Vid utvadningen så var det ungefär som när man ska bada och ska över "den kritiska punkten"... för vattnet forsade in i skrevet på mina vadare och jag undrande vad i h-e som hände. Mina vadare hade tidigare aldrig läckt och nu var de som ett såll. Nu var det ju inte så att Mickes vadare betedde sig nämnvärt annorlunda utan de läckte också om än i något mindre mängd. Vi plaskade omkring så länge vi orkade men innan solen börjat gå ner mot horisonten så gav vi upp och körde till Sport Dres och köpte Aquaseal. Dagen gav en liten blänkare till Mickes favör men fick återgå till sitt rätta element. Vindarna vittnade om oväder.

Kvällen spenderades med torkningsövningar av vadarna och strax innan sängdags var de torra nog att kleta in med "sealen". Vi somnade lite lätt druckna med en önskan om att vadarna skulle vara limtorra tills morgondagen. Det är ju helt bisarrt vad Tuborgs Julebryg är go'.

Under natten morrade en nordanvind ilsket och gjorde fredagens fiske osäkert. Men, som sagt, Bornholm är ju en ö...

121131
Våra vadare var klibbfria så vi hasade oss i dem och drog iväg i hopp om att de inte skulle läcka för j-igt.
Vi inriktade oss på ostsidan denna dag i tron att nattens vindar varit tuffare mot västsidan. Man kan väl säga att vi hade ganska fel. Riktiga tsunamis rullade in längs hela nord- och ostkusten och utan några raketforskningsanlag kunde man snabbt räkna ut att det endast kunde vara sydsidan som var fiskbar. Detta stämde också. Vi hittade en fiskbar plats som vi ämnade nöta på. Jag hade nyligen läst en artikel om idiotin i att plaska ut i vattnet och börja fiska istället för att börja kasta från land. Detta gjorde jag denna dag och vips så satt där en öring. Den var ingenting man skriver hem till mor om och fick omgående friheten åter.  Man ska ju ha med sig att minimimåttet på Bornholm (liksom i övriga Danmark) ligger på 40cm för havsöring så när jag säger att man inte "skriver hem till mor" om en öring så gör man verkligen inte det heller.

Vi njöt en mycket god medhavd gulaschsoppa där på stranden. Vi nötte på och testade ett par ställe till men utan resultat. Skymningen gjorde sig påmind och vi beslutade att dra oss mot boendet.

Mina vadare hade vi lyckats täta ihop ganska bra medan Mickes verkade läcka än mer trots våra ansträngningar kvällen innan. Vi enades om att ta nya tag på kvällen med Aquasealen.

När vi satt där på kvällen och gick igenom Mickes vadare med genomlysningsmetoden kunde vi konstatera att där fanns flera nya hål som inte funnits där igår vilket gav näring till tesen om materialutmattning som sannolikhet för det ymniga läckaget på Mickes brallor.

Prognosen lovade bättre fiskeväder tills på lördagen.

121201
Vi hade hyfsat klart för oss varthän det skulle bära denna dag. Detta rev fiskade vi på de första åren men efter ett par nederlag så la vi ner fisket här. Varför vet jag inte för lokalen ser uppenbart giftig ut. Vi hängde av oss grejorna och jag bestämde mig för att ta fram mitt lite styvare Berkley Titanium och knallade bort en bit. Micke gick till "sin" sten som han benämnde den med minnet om att här har det funnits fisk innan. Micke har näsa för det där. Själv irrade jag som vanligt planlöst omkring och kastade. Jag fick problem med rullen där eldlinan hängde upp sig vid knuten till nylonlinan i botten på rullen. Tilläggas bör att det är alltid Micke som tar fisk av oss två, och om det är någon gång han garanterat tar fisk så är det när jag får haveri. Då brukar det hugga direkt om det inte gjort det innan. Generellt kan man nog säga att jag har ett hugg om Micke har femton. Detta trots att vi nog fiskar på ungefär samma sätt. Well well, rullen hängde som sagt upp sig och då small det direkt på Mickes spö och han bärgade en fin blänkare. Micke hade flera hugg efter det och tappade bl.a. en större fisk när vi senare i lugnt gemak började ge oss av mot bilen. Vi fiskade med enkelkrok efter att dessa lovordats av affärsinnehavaren på Sport Dres. Micke var dock tveksam efter att den bärgade fisken släppt direkt i håven och efter att han sedan tappat den större på just denna enkelkrok. Själv fiskade jag vidare med enkelkrok för det spelar ju ingen större roll om man fiskar enkel-, trippel- eller ingen krok alls när det inte hugger.

121202
Jaha, då hade blivit söndag och det började att bli dags för hemfärd. Det är ju sinnessjukt vad de dagarna på Bornholm kan gå snabbt varje år. Man hinner ju fan knappt dit innan man ska hem igen. En vecka skulle man varit där i alla fall. Vi åkte till samma plats igen efter att vi städat ur stugan och lämnat nycklar och fixat. Ett par timmars fiske skulle det ju hinna bli innan vi var nödgade att söka oss mot färjan. Vi gick inte så långt bort denna gång utan höll oss lite närmare parkeringen. I vanlig ordning var det Micke som hade fisk men den släppte. Tydligen hade han flera hugg för när jag skulle byta plats så pekade Micke ut vart jag skulle ställa mig. Jag ställde mig på anvisad plats och fick påslag omgående. Även jag fiskade ju med enkelkrok och med Mickes tappade i färskt minne svettades jag över tanken på att den kanske skulle släppa. Nu gjorde den lyckligtvis inte det utan gled in i håven och lyftes ur vattnet. Kroken släppte dock omedelbart ur fiskens käft när fisken äntrade håven och hade jag inte haft spänn på linan under hela drillningen så hade den säkert gått från mig. Den var lovlig och fick en välriktad smäll i nacken. Nu var jag glad så in i h-e. Jag uppskattar nåt otroligt när jag får fisk. Jag frågade Micke om vi inte kan ha det som tradition att han pekar ut platser som jag ska fiska på så får jag väl gottgöra honom på något annat sätt... fast... vi avfärdade det båda två under skratt.

Vi gick mot bilen när vi under närmast ceremoniella former tog farväl av Mickes vadare som nu vätat denne mans nedre delar för sista gången.

Återigen kan vi summera en bra resa. Fisk och hugg kan man väl aldrig få för mycket av men vi är nöjda. Resan är ju trots allt inte bara en fiskeresa utan också en samkväms- och rekreationshappening. Att få några dagar av total ansvarslöshet och avkoppling ackompanjerat av julens brygder sådär i början av december, när årets vidrigaste årstid pikar, är mycket skönt och svårslaget.

När vi lämnade Bornholm på eftermiddagen den 2 dec 2012 så var det förvisso lite smått kyliga vindar men helt och hållet snöfritt. Det var mer än vad man kunde säga om Ystad som vi anlände till 1 timme och 20 minuter senare där det rådde fullständigt snökaos. Vi trädde verkligen in i vintern på ett synnerligen abrupt sätt detta år. Jag ska visst fiska en del till våren men det får ske under värdiga former och vettiga temperaturer. Någon vansinnestur på nyårsdagen blir det inte... DET kan jag lova.

Hälsar Jonne

..............................................................

Fisket i nya dimensioner hos familjen Nilsson...

120813
Sista dagen på semestern... Frun började den 13:e och jag skulle då börja den 14:e. Max och Fabian undrade om det inte kunde finnas lite utrymme för fiske vilket jag givetvis tyckte var en bra idé. Själv försökte jag övertyga om en tur med båten men det var nästan så jag misstänkte att pojkarna snackat ihop sig. Nej, vi vill flugfiska, sa de. Efter en stund hade vi enats om flugfiske då ungarna inte vek en tum. Siktet ställdes mot Harasjömåla.

Mina pojkar har inte fiskat med fluga i någon större utsträckning. Min äldste son Max har varit med en gång och då lyckades han ta en regnbåge. Kasttekniken är väl inte fulländad vilket är helt naturligt. Flugfiske kan ibland närmast beskrivas som en svår konstart vilket det inte är även om det tar en del tid och övning att få snits på "tajmingen". Fabian, å andra sidan, hade aldrig fiskat fluga vid vatten utan bara varit med och tränat på en gräsplätt här i närheten.

Nåväl, vi drog mot Blekinge. Väl framme löste vi fiskekort, fick tag på en karta och körde till en mindre sjö, kallad Dammets gyl. Harasjömålas kombination av tillrättalagda flugfiskeplatser och en underbar natur är väl grunden till dess framgångar. Det är bra att som nybörjare ha fria ytor bakom bryggorna så att man kan öva på att få ut lina samtidigt som man faktiskt fiskar.

Jag visade grabbarna lite medan de kastade innan de fick kasta lite själva utan min inblandning. Max kämpade på och fick till en del bra kast medan Fabian till att börja med hade det lite kämpigare och det var de klassiska nybörjarfelen som dominerade. Gigantiska linbågar om ens några alls, döda framkast i de fall där inte flugan fastnade i gräset bakom etc. Jag såg att han verkade kokt (arg). jag berättade om mina första turer med flugspöt i hand där jag ungefär efter vart femte kast skickade spö med dess tillbehör rakt upp i skogen under under vildsinta primalskrik. Jag berättade för honom att det är jobbigt och frustrerande i början men att det kommer att betala sig vad det lider. Han vilade lite och sedan var han på det igen.

Fabbe, som är scout, frågade om han skulle dra igång elden inför vår stundande korvgrillning. han fixade det med bravur och vi grillade våra korvar och satt där och mös. Just ceremonin och känslan runt en eld när man grillar tillsammans med människor man tycker är svårbeskrivlig och är ett underbart inslag under en fiskedag.

Efter grillningen återgick vi till fiskarfänget och nötte på. Det var nästan så att ögonen tårades lite när jag, från andra sidan sjön såg mina små kämpar dunka på med sina flugspö och efter bästa förmåga få ut linan.

Plötsligt hör jag från Fabbe: -Alltså pappa, jag har fisk. Va, skrek jag, är du säker? Jaaa! svarade Fabian, och jag såg nu tydligt att han drillade fisk och att det inte var bottennapp. Ska jag komma? frågade jag. Nä, sa Max, jag hjälper honom att håva. Wow!, tänkte jag... lillebror tar fisk och storebror hjälper till med håvningen... Hmmm, Pappa behövs inte. Det kändes jäkligt gött trots allt.

Grabbarna håvade fisken snyggt och jag skyndade dit och tog några bilder. Fabian (t.v.) hade tagit första flugfångade fisk vilket är speciellt. Det var inte en regnbåge utan en öring och Fabian sträckte stolt på ryggen. Fast du pappa...?? sa han.
Ja vad är det? svarade jag.
Egentligen så känns det inte riktigt bra att döda fiskarna jag fångar, sa han.
Nej, det är klart, fortsatte jag. Men du gillar ju fisk och om man ska köpa fisk så är den ju också dödad... och det kanske är på ett sätt som är långt mer plågsamt för fisken.
Jo, det är klart, sa Fabian, och verkade nöja sig med svaret.

Det var en stolt kille som visade fångsten för morsan vid hemkomst och det lär nog inte dröja särskilt länge innan det bär av nästa gång.

Hälsar Jonne

..............................................................

Varför fiska på vintern och våren...?

120807
Jag hade egentligen bestämt fiske med en kompis på Ivösjön men då dagens väder skulle bli regnigt, blåsigt och åskigt beslutade vi att skjuta på turen till en annan dag. Jag var inställd på fiske varför jag ställde om siktet mot kusten. Sjöar och åar i all ära men det är något alldeles speciellt med havet... stort, vidunderligt och oftast helt obegripligt trögfiskat.

Utan några egentligt stora förhoppningar begav jag mig således mot ett kustavsnitt jag gillar. När jag promenerar i naturen så har jag alltid fullt fokus, samt radarn inställd, på... ORMAR!! Jag har sån j*vla ormfobi så det är helt sinnessjukt. Jag vet jag vet... vi har inga farliga ormar i Sverige värda att yvas över men det kan inte hjälpas... jag har panisk skräck för desamma. Det handlar inte om huggormens gift för jag är precis lika rädd för snokar... eller rädd och rädd?? Jag kanske egentligen mest är rädd för att överraskas... och så rör de sig så förbenat hemskt.

Jag gick där på väg mot fisket när jag ett par meter framför mig ser huggorm... närmare bestämt huggormar... 2 stycken. De är förvånansvärt stora och tjocka där den ena är nästan svart och den andra mer uttalat sicksackmönstrad. De blir också rädda och ringlar undan för att gömma sig under de stenar som de ligger ovanpå. Faktum är att när ormar ringlar så låter det på ett karaktäristiskt sätt som jag våndas över att behöva höra... eller så är det min ångest som tonsatt paniken med ett inbillat kasande ljud medan jag försöker att inte tuppa av.

Ormarna försvann och jag stod där förstenad, snustorr i munnen och undrade vart jag skulle söka en alternativ väg ner mot vattnet. Nåväl, jag rundade platsen och tog väl ungefär ett steg i minuten för att ha "ormkoll". Jag får ofta höra från folk, under hånande former, att jag hallucinerar eller inbillar mig men faktum kvarstår. Jag ser orm väldigt ofta och det är ett handikapp för mig då jag verkligen älskar att vara ute i naturen och ofta då i närheten av vatten. Insjöar och åar är ju rent hopplöst då snokar finns i god mängd överallt. Jag borde väl egentligen söka mig någon exponeringsterapi för att bota skiten så att man kan njuta av guds natur fullt ut...

Väl framme vid vattnet packar jag upp det medhavda kaffet och slår upp en mugg innan jag börjar rigga mitt spö. Det blir spinn idag samt ett med bombarda och fluga. Flugspöet får ligga då vinden inte är tilltalande att vifta fluga i. Jag tar det lugnt när jag sätter ihop grejorna. Jag läppjar på kaffet och spanar ut över havet och hoppas få se någon rörelse i vattnet, men icke. På hornhinnan repeteras dock mötet med ormarna som spelas upp om och om igen.

Jag börjar kasta med spinn. Att få stå vid kusten och kasta med spinn eller fluga är underbart... hugger det så ser jag det som bonus. Jag har liksom fått vänja mig vid det efter flera år av taskigt fiske. Just som jag står och filosoferar så har en puff på draget... spinnstopp... PANG!! Där sitter den!! Av de snabba vibrationerna i spöet anar jag att fisken är ganska liten vilket visar sig att den också är när jag väl får den inom synhåll. Jag släpper den och nu blir det närmast helskruvat. Det hugger i ett och vissa fastnar en stund, andra puffar och en del får jag lossa från kroken. De är dock små och ingen är ens i närheten av godkänt mått. Jag har några plåtahugg där jag inte lyckas kroka fisken varför jag snabbt byter till ett av mina mindre (hemmagjutna) drag. Nu fastnar fisken direkt och denna känns, om inte bamsig, så i alla fall något större. Väl närmare mig så går den upp och hoppar och den är vacker och förmodat godkänd. Jag tar in den, mäter den och klubbar den. Den är mycket vacker och hyfsat välgödd med sina blott dryga 50 cm. Hmm... jag tror den ska ugnsbakas, njutas med pressad potatis tillsammans med en hemslagen pepparrotshollandaise och ett par Carlsberg Hof... Avgjort!!

Jag fiskar en stund till, har några hugg till, krokar av ytterligare en som är för liten och när den tredje rejäla regnskuren för dagen gör sin entré så piper jag mot bilen för inte vill väl huggormar vara framme och bli blöta och kalla när det spöregnar... (Snälla, säg att det är så...)

Det här med fiskefeber är lite underligt... Bomturer väcker revanschlusta medan de turer som ger fisk väcker mersmak... man få aldrig nog... hur ska jag någonsin få min fru att förstå det. Hmm... förstå det? Man får väl vara mer än nöjd om man kan få acceptans för det.

Hälsar Jonne

..............................................................

Sommaröring... finns dom?

120721
Frugan jobbade och ungarna hade åkt till moster i Växjö... Jaha, och jag då? Min självömkande känsla blev inte långvarig utan jag bestämde mig snabbt för att bege mig till kusten för det sommarfiske efter havsöring som så sällan blir av när man står mitt i livet med alla måsten hopade runt sig som bara semesterledigheten kan åtgärda.

Sagt och gjort, ihop med grejorna och iväg. Väl framme kunde jag konstatera att där redan var folk på plats... damn!! Ja ja, fisk simmar ju eftersom de har fenor så jag provade en bit ifrån för att inte störa. Man ska visa samma respekt som man själv förväntar sig av andra. Det första som sattes ihop var flugspöet, mitt fina Fenwick Techna AV #8 som jag gillar mycket. Faktum är att en av orsakerna till min kustutflykt var, förutom drömmar om en sommaröring, att få kasta med fluga vilket var längesen. Linan sköt på bra och när jag kastat av mig lite utan att känna nåt så riggade jag spinnspöet, mitt lilla series one som är helt underbart. Jag kastade utan att känna nåt och kunde känna små, små regnstänk mot min kind. Detta gjorde inte mig ett skit utan tvärtom var det lite mysigt. Sommaren har förvisso varit synnerligen osolig hittills men att lägga så pass mycket energi som flera av mina facebookvänner gör på något man inte kan påverka ter sig sinnessjukt för mig. Om man bara skulle njuta av livet de dagar som väder och vind uppfyller ens önskade kriterier så vore det ju outhärdligt.

Den ene av de två som redan var på plats kom lite närmare och hälsade. Vi utbytte några ord och han berättade att de haft ett grymt fiske en stund innan jag kom. Någon havsöring hade dock inte fastnat men de hade haft en 7-8 fiskar på som släppt. Wow, tänkte jag, taggad till tänderna.

Hans kompis kom också till deras "camp" och de inmundigade kaffe och småpratade med varandra. De gick bortåt igen och efter stund såg jag hur det sög till i den enes spö och jag trodde att fisken skulle rycka grejorna ur händerna på honom. Spöet bugade ordentligt och en rejäl knallblank fisk gick till väders och landade med ett kraftigt plask, spöet rätade ut sig och så var sagan all. Jag led med honom.

Jag stod där och fortsatte kasta och kände entusiasmen och tron vara på topp. Männen gjorde ingen ansats till att flytta på sig så jag gick bort till dem och förbi för att fiska andra sidan om dem. När jag passerade mannen som tappat den snygga fisken så beklagade jag att han tappat den. -Så kan det gå med sommaröring, sa han och fortsatte: -Den vägde minst 4...
Ja, sa jag, jag såg när den högg och hörde plasket långt borta när den sedan gick... förargligt men du får ta den igen eller en större. Jag gick förbi och fortsatte tills jag nått behörigt avstånd och drog iväg ett kast. Jag tog några vevtag och smack... DÄR SATT DEN!!, tänkte jag men kände omgående att fisken var liten. Jag tog in den snabbt och lossade den sillstora öringen med min peang. Den satt alldeles för bra men jag lyckades så varsamt jag kunde återbörda den till sitt rätta element. Det kändes trots allt bra att ha fått känna på, den förvisso lilla men ändock, öringen.

Det hände inte mer och de andra killarna gick och fikade igen och jag stod där och fortsatte kasta. Smolt hoppade ideligen och någon tobis fastnade oturligt på kroken. Jag kastade, gjorde spinnstopp, trixade med draget på alla möjliga olika sätt när det plötsligt tog stopp och det välbekanta gunget fortplantade sig i spöet... FAST FISK!! Den stretade på bra och var så pigg som sommaröringar har beskrivits... detta samtidigt som en irrelevant tanke for genom mitt huvud om varför man oftast fiskar tidigt på våren istället för på sommaren...
Släpper den nu så skriker jag nåt vidrigt hann jag tänka innan den visade sig och jag tyckte mig se att kroken satt bra i mungipan. Den välvde i ytan och gick neråt med sidan till så jag kunde se den där knallblanka lystern i det ginklara vattnet som är bland det vackraste man kan skåda. Jag tog det förvånansvärt lugnt och lät efter en stund fisken glida in i håven. Den klarade sina 50 cm och fick en barmhärtig smäll i nacken och jag gladdes mycket när jag planerade gravningsbestyren av densamma.

Männen kom tillbaka och jag höll upp fisken och fick en tumme upp tillbaka. Fisken var varken störst eller fetast... men definitivt mest efterlängtad. För jag ska i ärlighetens namn säga att jag verkligen börjat misströsta då jag haft ett katastrofalt havsöringfiske under lång tid...

När det började skymma så gick jag tillbaka till min ryggsäck och på vägen pratades jag vid med ene av killarna som vara synnerligen trevlig. Han visste definitivt vad han höll på med erfor jag ganska snabbt. Jag fortsatte sedan mot min plats och tänkte på hur viktig också den delen av fisket är, att knyta nya bekantskaper med trevliga människor, utbyta erfarenheter, lägga fram och ta emot teser om det så svåra fisket mm. Jag hoppas att jag får förmånen att stöta ihop med denna man fler gånger.

Jag gick mot bilen genom den nu kolsvarta natten och gladdes åt min fisk. Jag satte mig i bilen och tänkte på hemfärden när jag plötsligt sa till mig själv... jag sover minsann i bilen och tar mig ett litet morgonfiske innan jag kör hem, lite hardcore crazy sådär som man gjorde förr. Sagt och gjort fällde jag sätet, ställde klockan, slöt ögonen och inväntade morgondagen... att möta gryningen på kusten är svårslaget...

Hälsar Jonne

..............................................................

Mörrum 120525-120527

120528
Erik frågade för länge sedan om jag var intresserad av att hänga med till Mörrum för laxfiske i slutet av maj under pingsthelgen. Erik är lärare på Söderportgymnasiet i Kristianstad där jag arbetar som skolkurator och det är på den vägen vi lärt känna varandra. Efter att ha övervägt frågan i en sekund så svarade jag ja för även om mina erfarenheter av Mörrum är ringa så är personalvård i fiskesammanhang det bästa som finns att tillgå. Även Jimmy som jobbar där lovade hänga på och hans fiskeerfarenheter var, vad jag förstod, inte så stora eller särskilt många. Erik och Jimmy gav sig dock ut på instruktionstur ganska snart efter att vi bestämt så Jimmy fick lektioner av Erik som fiskat ganska mycket lax. Det var ju lång tid tills vi skulle dit så nog skulle jag hinna lära mig att kasta s.k. speykast med mitt tvåhands flugspö. Tiden gick och plötsligt insåg jag att det inte fanns en chans att jag skulle hinna lära mig kasta. Jag fiskar ju normalt med enhands flugspö och tvåhandsvarianten tycker jag skiljer sig mycket. Jag såg fram emot det ändå och om någon snobbfiskare skulle befinna sig i Mörrum och tillika unna sig att roa sig på min kasttekniks bekostnad så kan man ju alltid be dem dra åt h-e, värre än så är det ju inte.

Den lille laxfiskaren

Jag har ju i och för sig varit i Mörrum en gång tidigare och fiskat och det var på premiären. Min svärfar hade fått en plats på premiären som han överlät till mig och med hjälp av en vänligt sinnad stockholmare som guidade mig gratis lyckades jag få en silverblänkande havsöring. Det hela skedde dock med tvåhandsspö och bakåtkast och det är inte optimalt i Mörrum vill jag lova.

Vi kom dit och sökte upp den stuga vi skulle bo i under vistelsen och där var redan Robban och Ned på plats. Dessa män brukar Erik fiska med och de är liksom honom garvade laxfiskare. Gröngölingsmössan i detta sammanhang fick alltså jag och Jimmy dela på. Vi installerade oss och slog igång (lokalt Knislingeuttryck då man börjar inmundiga alkoholhaltiga drycker) samt tände grillen.

Ned tar sig en bir

 Just fasen när spöna börjar plockas fram, tafsarna kapas upp, flugaskens innehåll får sig en granskning är egentligen en ganska nördig företeelse vilket Jimmy mycket riktigt påpekade som inte är lika initierad i "fiskenörderier" som jag. Micke Embrand, min sedan många år goda kamrat och fiskefränd, och jag brukar också nörda ordentligt på våra fisketripper. Dock måste jag säga att den atmosfär som infinner sig när detta sker tillsammans med skålande under en Lützenliknande grilldimma är svårslagen.

Jimmy och Robban

Kvällen förlöpte under evigt dividerande med tråkningar, fiskehistorier och andra livserfarenheter med förmodat varierande sanningsinnehåll ackompanjerat av Eriks hemmalagade Malörtsbrännvin, Gammeldansk samt pilsner. Det blev lite småblaskigt frampå småtimmarna men som Erik sa så har aldrig fisket blivit lidande av lite fylle... Jo tjenare, tänkte jag.

Erik den trötte

Vi ämnade stiga upp ruskigt tidigt med förhoppningen att vara på plats i gryningen. När jag slog upp ögonen så var det bara jag, Jimmy och Erik kvar i stugan och klockan var definitivt långt över gryning. Fyllet hade tagit ut sin rätt och vår guide (Erik) var den av oss som var minst intresserad av att fiska, d.v.s. den person som lockat med mig och Jimmy.

Jimmy

Vi gav oss iväg sent om sider och "guiden" pekade lite förstrött här och var där vi kunde fiska medan han själv tog tupplur efter tupplur. Plötsligt fick han ett samtal och jag förstod snabbt att någon av de andra killarna drillade fisk. Vi fick ihop grejorna och drog till den pool där skådespelet skedde och när vi kom dit så stod Ned med böjt spö. Folk hade traditionsenligt samlats för att bevittna spektaklet så vi anslöt oss till dem. Fisken verkade stå och tjura och till slut började pöbeln kräva lite aktion från Ned. En man vadade till slut för att skrämma fisken från ståndplatsen för att något skulle hända. När vederbörane närmade sig fisken så hände ingenting och till slut fick Ned tillstå att han drillade en sten. Han vidhöll dock att han haft fisk på en bra stund innan den förmodligen gått runt stenen och slitit sig. Jag är förvisso övertygad om att sanningshalten i hans story var oklanderlig men man vill ju inte missa så fina chanser till tråkningar så Ned fick utstå en del.

Ned drillar en... "stenbit"
 

Vid lunch ville Erik tillbaka till stugan så jag och Jimmy hängde med. Vi käkade lite innan vi tog en middagslur... och vaknade en bra bit efter kl.17. Såja, det var den fiskedagen det... Vi åkte iväg till pizzerian och köpte pizza som vi sedan avnjöt vig pool 17. Vi fiskade sedan tills det skymde men ämnade revanschera oss dagen därpå. Vi steg upp i vettig tid och städade ur stugan innan vi åkte iväg och fiskade. Vi valde omsorgsfullt pool som vi fiskade av länge och väl. En fisk vakade och vi kastade fluga efter fluga framför munnen på den men den var totalt ointresserad av vad vi hade att erbjuda... laxen i ett nötskal.

En vadande, svårt cigarrökande, Erik

Sista vadningen på väg upp på land firade jag med att helkroppsbada. Jag snubblade på en sten och slog i skenbenet rejält varpå jag stöp framlänges utan möjlighet till räddning. Jimmy och Erik sken upp men det bjöd jag dem så gärna på, det var ju trots allt helt okej temp i vattnet (till skillnad från den gång när jag stöp i vattnet på Bornholm i 3°C vattentemp... det var kallt!!)

Ett av de vettigare kasten

Innan vi skildes åt så avnjöt vi varsin burgarmeny på Mörrumsgrillen som nog var det vidrigaste jag ätit på länge. Pommes frites som bara varit i fritösen så de nätt och jämnt tinat upp är ju ingen höjdare. Burgaren i sig smakade väl dock som de brukar. Vi tackade varandra för en trevlig helg och jag styrde lätt rapandes ut ur Mörrum mot mina hemtrakter.

Tilläggas bör att Robban som var med tog följande helg en riktigt snygg lax.

Mörrum som helhet:
Jag önskar Mörrum och fisket allt gott och jag hoppas att det går bra då stora delar av byn är beroende av fisket i ån.
Jag tycker dock att fisket är alldeles för dyrt i förhållande till hur dåligt fisket faktiskt är och jag anser att man borde stödutsätta lax igen vilket man tydligen gjort tidigare.

Det här med speykast kräver nog lite mer övning och jag borde kanske anpassa linorna bättre. Det är dock svårt att anpassa linor när man kastar illa.

Hälsar Jonne

..............................................................

Så var det det här med näbbgäddor...

120517
Jag blev påmind om vår årliga tradition av mina barn, nämligen att fiska näbbgädda. Jag vet att en äkta havsöringsfiskare hatar näbbgäddor men ej att förglömma så älskar jag å andra sidan mina barn långt mycket mer än några havsöringar i världen och om det är så att mina ungar vill fiska näbbgädda så gör jag med glädje det... även till priset att kallas oäkta havsöringsfiskare. Vidare så ska man ju ha klart för sig att om det finns något fiske på detta jordklot som kan släcka ut ett barns fiskeintresse så måste det ju vara att ta med dem på havsöringsfiske... ett fiske där just fisken tillhör det ovanligare inslaget under fisketuren.

Om det nu har varit en enda dag på sistone som varit kall, blåsig och ogästvänlig så var det just torsdagen den 17/5 d.v.s Kristi himmelfärdsdag. Det skulle enligt prognosen blåsa ymnigt från väst-sydväst och det gjorde det sannerligen. Vi åkte ner vid Fårabäck/Hamrarna i Åhus för att prova där men det blev alldeles för jobbigt då där gick ganska rejäla vågor. Dock tog ungarna ett par näbbisar där. Vi sökte oss istället mot skjutfältet där vattnet var lugnare och där det riktiga "näbbgäddeeldoradot" infann sig. De fiskar som krokats rent och ej skadats sattes varsamt tillbaka och de som fått skador fick ett slag i nacken.

Jag har svårt att se ett fiske som ger barnen sådan rutin på drillning, landning och varsam hantering som just fiske efter näbbisar. Detta eftersom det ger just den mängdträning som behövs för att nöta in en bra känsla. Detta gäller också för öka förståelsen för hur lång lina man bör ha ute vid landning så man inte vevar in fisken in till spötoppen vilket kan få ödesdigra konsekvenser.

Vinnarskallarna var på topp med lite tråkningar som en naturlig följd. I år var det Max som drog längsta strået, ifjor var det Fabian... Skit samma, de gillar det...

Hälsar Jonne

..............................................................

Första maj välkommen…♪♫

120501
Jag hade en idé om att ev. försöka ta mig ut någon gång under de dagar som förflöt mellan den 28/4-1/5. Det gick sådär kan jag säga och när så första maj inföll, och jag ännu inte kommit ut, så kopplade jag på trailern på bilen och drog mot Åhus. Det talades om ostan mellan 7-12m/sek i meteorologkretsar så jag fick ju helt enkelt se om det gick att fiska där jag tänkt. Väl vid rampen så lyckades jag klanta till det när jag, efter att ha lagt i båten, körde upp trailern från vattnet. Båten som jag lagt i lyckades på något sätt haka i trailern så att jag satte båten på grund med aktern mot land. Ärligt talat så såg jag inte det själv utan fick det återberättat utav en vänlig dam som beskådat det hela och tji fick det klientel av människor som brukar samlas för att stå och glo vid iläggning och upptagning. Hur som helst så fick jag ut båten på ”frivatten” igen, fäste upp båten och gjorde mig redo för avfärd.

Jag gav mig ut och noterade att vinden var mycket måttlig och havet låg förhållandevis stilla. Lite rörelse i vattnet var det dock och det såg synnerligen giftigt ut. Jag stävade ut till den tänkta fiskeplatsen och började kasta. Det tog inte lång tid innan det nöp till och fisken satt där. Jag noterade nästan omgående att det var en horngädda. Lite desillusionerad av fångsten släppte jag den direkt innan jag strax därpå tog ytterligare en. Jaha, tänkte jag, … så var de här. Jag hivade upp draggen och bytte plats. Här verkade det inte finnas nämnvärt med näbbisar och jag kastade en stund innan det sög i. Det här var då ingen näbbis hann jag tänka innan jag såg att det var en öring… en färgad sådan. Jag tog in den till båten och noterade det som jag gjort flera gånger tidigare under årens lopp. Nämligen det att även om fisken var färgad så var den det på det sätt som en stationär öring är, d.v.s. fisken var riktigt vacker.  Jag släppte den givetvis direkt och kände det ganska trevligt att jag fått gunga en öring, om än färgad.

Jag skulle just montera ihop flugspöet när jag kände att vinden tilltog. Det var ungefär som om någon osynlig kraft gjorde mig uppmärksam på att låta flugspöet vara. Jag fortsatte kasta med spinn en stund och plötsligt satt där fisk igen. Jag hade väl fisken på en 15 meter sådär när den gick upp i ytan så att jag tydligt kunde se den… Knallblank! Inget snack! Vidare så var det heller inte någon näbbis utan en öring... en blank öring!!! Finns såna ännu?? Den drog ut en bit lina, kanske tio meter, och kändes bra stark. Den gick upp i ytan igen och skakade. Måtte jag inte tappa den hann jag tänka innan linan slaknade och fisken var borta… Damn!! Om jag utgår från mina synintryck så kan jag tippa att det kanske rörde sig om en 2-3kilosfisk… någonting sådär. Jag stod där och grämde mig medan jag fortsatte kasta en stund. Vinden friskade i och det började bli jobbig sjö varför jag lättade ankar och begav mig hemåt.

När jag satt där i båten på väg mot upptagningsplatsen och grämde mig som mest försökte jag trots allt vända perspektiven en aning och se det från den positiva sidan. Visst hade jag tappat en fin fisk men å andra sidan hade jag fått känna lite spögung och haft några goa timmar på havet. Båten går som en klocka och jag mår bättre än på länge med försommarvärme runt omkring mig och en förestående sommar framför mig. Man är ändå jäkligt priviligerad… hmm… får väl köpa mig en laxbit att grava istället då… och se denna säsong som över...

Hälsar Jonne

..............................................................

Blänkaren 2012

120414
Så hade det då blivit den 14/4 och dags för den årliga upplagan av Blänkaren. Jag och Micke hade bestämt att mötas i ottan någonstans i trakterna av Ystad efter att jag dagen innan fått reda på att han faktiskt skulle vara med vilket gladde mig oerhört. Micke och jag har fiskat och umgåtts mycket genom och det är alltid trevligt. När jag nått drygt halvvägs ner i Skåne körde jag in i en vägg av dimma. Hmm... var det såhär dagen skulle arta sig? Jag noterade också att vinden var obefintlig vilket inte heller var populärt hos mig.

Micke och jag strålade samman på icke nämnd plats (därför att jag inte riktigt vet vad den heter). Micke var redan där  och när jag stannat bilen ringer Micke och ber mig komma ner till vattnet då det är aktivitet. Jag får ihop sakerna och pinnar ner. Micke hade inte känt nåt men sett en rejäl blankfisk hoppa inte alltför långt ut. Det är sånt man vill höra och som taggar till en lite extra när det är kustjakt. Vi bombade på och fiskade av området synnerligen noggrant utan framgång. Vi drog in till "kansliet" vid engelskan i Ystad för att dels söka förplägnad och att kolla av hur det gick för mina medarrangörer och det var, inte oväntat, full kontroll där. Jag förhörde mig lite grann om eventuella rapporter, men icke. Inte en enda rapport hade kommit in. Well well, dimman började släppa och viss vind från sydost gjorde sig påmind. Det här skulle nog bli helt ok, trots allt. Jag frågade PO hur många som till slut var anmälda och fick svaret 182 personer... Wow, tänkte jag, här lär ju bli ordentligt med fisk invägt.

Micke och jag drog iväg till en annan hot-spot där vi seriöst fiskade av området. Vinden hade nu tilltagit och förutsättningarna var helt okej förutom det ginklara vattnet. Vid tre började vi så smått bege oss mot sekretariatet igen. När vi kom dit slogs jag av att det inte inkommit några rapporter om fisk varför jag började darra lite på manschetten. Folk hade börjat samlas och det snackades, inmundigades kaffe och korv och var sådär trevligt som tävlingen är tänkt att vara. Jag träffade ett par petribröder från Knislingetrakten där den ena vapenbrodern (som till höger inte vill vara med på bild eller figurera med namn) hade tagit en blänkare, enligt egen utsago, i ännu bättre kondition än vinnarfisken och dessutom större. han hade ingen håv varför han krokade av fisken och körde in fingrarna i gälarna för att gå in till land och avliva fisken. Strax sprattlade fisken till så pass att gälbågen brast under hakan varpå fisken simmade iväg. Naturligtvis var fisken döende av skadan den ådrog sig vid flykten samt att fiskaren blev utan sin fina fångst vilket gör historien lite sorglig. Skrönan är för övrigt verifierad av hans två kumpaner.

Vi roddade lite inför ev. prisutdelning och plötsligt kommer det folk med fisk. Jag drog en lättnadens suck. Det visade sig dock att endast en av de som vägdes in först var godkänd med 1,0 enligt Fulton, som är den formel vi utgår ifrån.

Ytterligare en godkänd fisk vägdes in som också kom att bli vinnarfisken, signerad Gudjon Jonsson.

Vinnare blev alltså Gudjon Jonsson med en havsöring på 2,82kg och ett Fultonvärde på 1,21
På andra plats kom Joakim Nilsson med en havsöring på 1,56kg och ett Fultonvärde på 1,05

Vid diskussioner med Gudjon och Anders DK efter tävlingen när alla kört hem så lovade Gudjon att återkomma med en lite essä om dagen, vilken jag publicerar nedan. Att Gudjon nämner mig "den kortväxte mannen" och Anders endast vid "Dansken" får vi väl svälja när denne man knep förstaplatsen i Sveriges kanske största kustfisketävling efter havsöring.

"
En annorlunda dag

 Tidigare i veckan när jag anmälde mig på Blänkarens hemsida skrev jag ett litet meddelande att jag var nybörjare (vilket kanske inte var helt sant) och att jag aldrig någonsin fångat en havsöring (vilket däremot är helt sant).  Jag är nog den av de jag känner (förutom min granne Anders kanske) som har finast utrustning men aldrig får fisk.  Jag ville nu ha tips och råd om vad som var gångbart på sydkusten för havsöringsfiske. Dagen efter fick jag ett svar: ”Hej Gudjon, vad roligt att du vill vara med. Det är svårt att ge några konkreta råd, men testa ett snaps-drag eller en Gladsax-wobbler”. Sagt och gjort…

Jag åkte hemifrån klockan halv fem på morgonen för att åka en timmes bilfärd till sydkusten där jag skulle delta i fisketävlingen ”Blänkaren”.  Jag var tidig, det hade precis börjat ljusna och solen hade inte gått upp än.  Med hjälp av Google maps hade jag bestämt mig att börja vid det lilla revet som sticker ut vid Beddinge Strand.  Jag tog på mig vadarna och satte ett snaps-drag på linan.

Jag kastade först från stranden, kände lite på botten och drog upp lite tång. Bottennappens mästare.  Jag vadade ut och gjorde nya kast och… ”hugg”… botten igen och ”ping” - linan gick av. Knutarna är inte precis min grej.

Nehej, klockan gick och jag hade bestämt möte med min kollega Daniel på Hörte Ängar så dit bar det av. När jag kom dit vadade vi ut tillsammans. Daniel med ett splirrans nytt snaps-drag med flott blänke på (fan att jag inte köpte likadant) och jag med en Gladsax-wobbler. Havet var spegelblankt och en lätt dimma hängde i luften. Inte de bästa förutsättningarna för fiske men stämningen var som i en isländsk vikingafilm, det vill säga magisk. Jag hörde ett plumsande bredvid mig. När Daniel kastade lossnade hans fina drag och det försvann i vattnet (”hoppsan”, tänkte jag, men sa inget). Han gick tillbaka till bilen och jag gjorde mitt andra kast. Bottennapp igen, så jag ryckte i spöet för att lossa draget från tången men det var något som inte stämde. Det skakade i spötoppen och det plaskade i vattnet cirka 60 meter ut.  ”FISK…? Jag har fan ta mig fått fisk! Vad gör jag nu, och var fan är Daniel nu när jag behöver honom?” Hjärtat bultade och adrenalinet steg i kroppen och i huvudet fick jag bilder av alla de artiklar i fisketidningar som jag läst och de fiskefilmer jag sett. Jag tänkte på vad Jan Melin och de andra i Skånska kustfiskeklubben hade skrivit, och vad René Palmér sa när jag gick på en av hans kurser? Efter en stunds fight kom fisken så pass nära att jag plockade fram håven och då upptäckte jag att håven var alldeles för liten, eftersom det var en riktigt stor baddare. Jag fick dock i fisken i håven fast stor del av den stack upp och jag vadade i land. Lyckan var så stor att jag nästan sprack. Jag mötte Daniel på stranden som utbrast ”Va, har du fått fisk?” Och jag svarade ”Tja, en dag på jobbet” och log stort. Vi mätte den senare till 62 cm lång och 2,8 kg tung.

Resten av dagen hände det inte så mycket mer dramatiskt. Vi provade flera fiskeplatser längs sydkusten. Jag fick otaliga bottennapp och tappade ett par drag. Men vad gjorde det egentligen?

Jag la av vid 3 tiden och åkte till Engelska bryggan i Ystad för att lämna in fisken för inmätning i tävlingen. Väl framme stod det en stor folksamling med vad jag förmodade vara Skånes fiskeelit. Blygsamt gick jag fram och frågade om det var här man lämnade in fångsten. En man svarade på en märklig dansksvenska att jag gärna fick ta dit den. Jag hämtade fisken som vid det här laget hade blivit både skitig och äcklig efter att den legat i en påse i bilen hela dagen. När jag gick fram hörde jag bland folkmassan ”Oh titta!”, ”Fin, vinnare!” Jag tittade mig omkring och undrade var vinnaren var.

Fisken mättes och vägdes och jag uppgav mitt namn. ”Gudjon Jonsson” och plötsligt stirrar den dansktalande mannen på mig och utbrister: ”DU?! Det var du som skrev mailet och ville ha hjälp inför tävlingen. Det behövdes tydligen inte. Eller hur? Vad tog du den på?” Jag svarade: ”Jo tack för hjälpen, jag fick den på Gladsax-wobbler” och han sprack upp i ett stort leende. Jag tog tillbaka min fisk och skulle lägga den i påsen när de sa till mig att lägga den på golvet bredvid den andra fisken. Där låg min fisk bredvid en annan mycket mindre fisk och jag undrade var alla de andra inlämnade fiskarna låg. Jag fick några blickar, nickningar, klapp på axeln och någon sa ”Bra jobbat”. Det var då som jag började misstänka att jag skulle vinna tävlingen men fortfarande var jag inte säker. Klockan slog fyra, tävlingen var avslutad och det var dags att utse en vinnare. ”HÖR UPP ALLA FISKARE” (jag fick kramp i magen). ”DET ÄR ETT SANT NÖJE ATT FÅ PRESENTERA EN SVENSK VINNARE” (oj, det är inte jag). ”VÄLKOMMEN FRAM, GUDJON JONSSON”… (jo, det är jag). När jag gick fram fick jag tala om att jag inte är svensk utan att jag faktiskt är från Island. Den kortväxte mannen med kepsen neddragen över ögonen stirrade på mig med bestämd blick. ”VA FAN SÄGER DU?” och publiken skrattade. Sen skrattade han också och sa att jag i alla fall var en värdig vinnare.

Som pris fick jag en fin Ambassador-rulle och en fantastiskt fin handgjord kniv gjord av den korte mannen med kepsen, Jonne.  Anders F. Dahl (dansken) kom fram till mig och frågade om jag förstått att jag vunnit Sveriges största kustfisketävling med 182 deltagare i år. Jo man tackar…

Samma kväll hamnade fisken hemma på grillen och avnjöts tillsammans med gott vin i goda vänners lag. Jag tackar för dagen som inte alls blev som jag hade trott den skulle bli, utan faktiskt bra mycket bättre.

Gudjon Jonsson
"

Jag bugar mig ödmjukt inför Gudjons bedrift och önskar honom lycka till i sitt fortsatta (fiske-)liv.

Summa summarum, att endast två fiskar vägs in tycker jag personligen vittnar om att något är galet i vårt hav Östersjön. Detta efter att menar att det inte lider någon större brist på havsöringen men att den inte finns i någon större skala på grundare partier än 40 meters djup. När jag vandrade på kusten just under tävlingen Blänkaren så körde jag foten i tångruskor vid upprepade tillfällen för att se hur mycket märlor som började simma omkring och det var inte många kan jag lova. SÅ återigen vill jag uppmana kustfiskare (och annat löst folk) att inventera kusten. Inte på forskningsmässig basis utan högst lekmannamässigt. Undersök, antingen med en liten finmaskig håv (sån som ungarna har på sommaren) eller rent okulärt, tångruskor när du är ute på kusten. Rapportera sedan till Johan Wagnström på länsstyrelsen om vad det är du ser, hur mycket och var. Johan menar att det är en ovärderlig hjälp i jakten på var problemen ligger.
E-post: johan.wagnstrom@lansstyrelsen.se

Hälsar Jonne

..............................................................

Premiär på äppelkusten 2012

120103
Ha ha, premiär... vad härligt! Nyårsdagen hade ju bränt inne och den 2:e likaså. Denna dag hade jag dock vigt åt havsöringspremiär. Det gynnsamma antalet +grader gjorde det möjligt för mig att peta i båten och det ämnade jag göra i Vitemölla för att ha hela äppelkusten att fiska på. Vinden skulle vara frisk från väst och tilltagande under dagen för att sedan mynna ut i storm under kommande natt. Jag hade riggat hela "paketet" kvällen innan vilket är mycket smidigt. T.o.m. kaffet var laddat i bryggaren...

Resan gick bra och jag var nere i god tid vid iläggningsplatsen i Vitemölla. Lugnt och metodiskt fick jag i båten och tillika startade motorn utan några problem. När jag kom genom hamnahålet styrde jag upp mot Haväng. Det ligger ju så vackert och hyser ofta en del fisk också även om revet nog varit mer populärt än vad det är idag. Det friskade på från väster så sjön låg ganska lugn. Vattnet var kristallklart och ca.5°C varmt. Himlen var huvudsakligen täckt av moln vilket gav avtryck i min dragarsenal som för övrigt bantats betydligt inför denna säsong.

Då jag inte hade något känn vid Haväng körde jag söderut och och betade av lokal efter lokal ända ner till "Hoed" utan så mycket som tendens till hugg. Jag såg en del vadande fiskare men ingen som tog något. Dock var det betydligt glesare med kustjägare än vad jag väntat mig denna 3:e dagen efter fredning. Det var väl egentligen bara vid "Grisbukten" som ansamlingen var någorlunda representabel. Nere vid Stens huvud började det gå lite sjö då vinden vänt lite mer åt syd. Jag började så sakta söka mig uppåt kusten igen.

Jag var vid hamnen i Vitemölla lite tidigare än beräknat men vinden började nu bli riktigt jobbig. Jag summerade en dag som så många andra  frisk luft, skönt att komma ut efter julens stugsittande... men fisktomt. Jag har ännu inte fått några trovärdiga rapporter om blanka öringar i år. Faktum är att jag på allvar börja fundera över om havsöringen trots allt är en myt...
Så du får jättegärna rapportera om du fått något och på så vis ge mig tron åter...

Hälsar Jonne