Fiskerapporter

Gösrunda på Finjasjön

110604
Max, min äldste son, har under några år brottats med en gösförbannelse, d.v.s. han har inte lyckats få upp någon. Det har förekommit hugg men inget som resulterat i en fisk uppe båten. Vi var fast beslutna om att förbannelsen denna dag skulle brytas. Vi hade först tänkt oss att ge oss ut i ottan men begrep att vädret skulle bli soligt och "högsomrigt" varför vi pös ut under seneftermiddagen istället. Vi hade bestämt att Fabian, yngste sonen, skulle få ha sitt spö ifred och om det högg på hans så fick han drilla. Högg det däremot på Max eller på mitt så var det Max som skulle få drilla, punkt slut.

Där var en hel del båtar ute samt en polishelikopter som låg och cirklade runt sjön länge, länge. Vi fick vid hemkomst reda på att en person var saknad där man hade hittat en tom båt med både fiskegrejor och fisk i båten men ingen fiskare. Tydligen så hade man lokaliserat hans bil också som stod orörd kvar på parkeringen. Tydligen hade mannen, för det var en sådan, lyckats ta sig upp ur plurret men inte gett sig till känna förrän långt senare och inte förstått det rabalder han förorsakat.

Nåväl, ut på böljan bar det och där var, som sagt, många båtar ute. De allra flesta låg för ankar eller driftade i sin iver att vertikaljigga upp en rekordgös. Själv har jag ännu inte anammat denna teknik utan tycker att det är så pass avkopplande att glindra att det räcker gott för mig. Jag ska prova vertikaljigging vad det lider men vi får se när det blir. Det känns som om man måste göra en storinvestering först av jiggar, spö och annat pynt för att kunna dra igång. Dagen till ära jag investerat i ett par murarspannar som jag släpade efter båten i hopp om att få ner farten vilket fungerade alldeles utmärkt

Rätt vad det var så hade Max fast fisk på sitt eget spö och det värmer ett fadershjärta gott när jag ser hur kompetent han är bakom spöet. Han tar inte fisken vare sig för hårt eller löst och med bromsen i rätt läge. Jag och Fabian plockar upp våra spö och just som jag ska lyfta av min paravan så hör jag: -Satan!!! bakom ryggen. Fisken har klivit av och Max grämer sig en kort stund innan vi laddar om.

Vi fortsätter rutten och det tar inte så fasligt lång tid innan Max har fisk igen. "Nu var det väl själve...", hör jag honom muttra. Lika resolut tar han fisken denna gång och nu sitter fisken ordentligt. Vi plockar upp gösen i båten och konstaterar att det inte är någon rekordstorlek på firren. Fisken är dock snygg och skulle visst pryda stekpannan men Max vill släppa tillbaka den och eftersom det är han som är fångstmannen så får det bli enligt hans önskemål. Först tar vi några bilder på hans första gös innan han sätter tillbaka den. Och som han sätter tillbaka den sen då... varsamt ner vattnet... håller om stjärtspolen... och drar fisken fram och tillbaka i vattnet för attforcera vatten genom gälarna och därmed syresätta fisken innan den känns pigg och piper iväg. Var har han lärt sig det? Har jag berättat det för honom?... Hur som helst så noterar jag stolt som en tupp att jag inte skulle gjort det bättre själv. Jag gratulerar till fångsten innan vi fortsätter.

Vi kör på en bra stund till men ingenting händer. Vi utbyter rapport med bröderna Tossavainen som också valt att njuta denna fulländade sommarkväll på Finjasjön. Vi enas om att dra hem och packar ihop och sätter stäven mot land.

Max har nu brutit gösförbannelsen och tagit sin första... dock knappast sin sista. Vi får snart ge oss ut igen. Detta är livet...

Jonne

...........................................................

Näbbgäddor

110528
Så i elfte timmen kom vi äntligen ut. Fabian hade aldrig tidigare fiskat näbbgädda så han var mäkta sugen. Som jag redogjort för innan så tycker jag att näbbgäddan har ett alldeles för dåligt rykte i havsöringskretsar då man glömmer bort en hel del sekundäreffekter med detta fiske. Om jag t.ex. enbart skulle introducera mina barn i havsöringsfiskets hemligheter så hade jag skrämt dem mer än att tagga dem då det löper alldeles för många timmar mellan huggen. Vidare så skulle man som barn knappast få någon rutin i att drilla och landa fisken. det är t.ex. ingen självklarhet för den oinvigde hur mycket lina man håller mellan spötopp och fisk när man för fisken in mot sig. Det är heller ingen självklarhet för alla hur hårt man har bromsen ställd för att fisken ska kunna rusa om den nu får det för sig, mm. mm. Näbbisarna är alltså oslagbara träningsfiskar (hur hemskt det än låter) för att bli en duktig spinn- och haspelfiskare. Ungarna njöt i fulla drag när den ena efter den andra small på och jag kan inte nog understryka hur förvånad jag blir varje år av trycket där trots allt är i dessa medelhavsliknande fiskar.

Jag satt och funderade på varför i helsike det inte har blivit av tidigare år att Fabian fått komma ut på detta fiske innan det slog mig... Jaaaaa, just det, maj månad innehåller inte bara de flesta födelsedagarna i vår släkt utan det är också då som mina söner har det mest frekvent med fotbollsmatcher på längden och på tvären. Jag ställer upp efter bästa förmåga för att stötta killarna i sina fotbollsambitioner. Jag gör dock ingen hemlighet av att jag helst ser att de slutar spela fotboll då det slår i sönder en jäkla massa helger över året sett. Vidare så finns det väl en massa mindre åtråvärda minnen från min egen tid på fotbollsplanen där jag ofta fick se våra matcher från avbytarbänken så mitt hjärta klappar knappast särskilt hårt för IFK Knislinge. Det jag gör gällande den klubben, gör jag för ungarna och ingenting annat.

Fotboll ja, det var ju fiske jag skulle berätta om. Vi gled ut ur hamnahålet i Åhus, la i grejorna och efter ca 30 sekunder hade Fabbe sin första på som han landade klockrent. Vi tog självklart en bild på honom med den första. Ska jag vara ärlig så trodde jag nog att flertalet av dessa fiskar hade sökt sig ut till havs igen, men icke. Det blev några stycken för grabbarna och vi hade en härlig dag där på havet. Själv hade jag lagt ut en paravan med Bomber-wobbler ifall någon förirrad havsöring inte skulle hinna undan men allt jag tog på den var... japp, en näbbgädda... Faktum är att vi endast tog en som var felkrokad, de övriga satt som de skulle i näbben.

Vi smet inom Conna på Åhus Marina vid lunch, som hade lite happening dagen till ära, och snackade lite skit, käkade en korv innan vi tog en runda till och några näbbisar i Åhusbukten. Det hela avslutades med att vinscha upp båten för mig och en finalglass för sönerna. En gössig dag med grabbarna.

Jonne

...........................................................

Påskdagstur

110424
Under påskaftonen så hade vi gäster och firade, något i efterhand, min 43:e födelsedag vilket i sig är en märklig företeelse... ja, alltså inte att fylla 43 utan snarare att jubilera sin egen förruttnelse. Vi käkade en riktigt värdig påskfrukost på påskdagsmorgonen, d.v.s. resterna utav den ambitiösa påskbuffé vi serverat våra gäster kvällen innan. Jag nynnade lite i smyg på... ♫♪ När påskdagsmorgon glimmar... jag vill till havet gå... ♪♪ men begrep att vädret skulle behöva en touch av vind om det skulle vara lönt att köra ut med båten. Henke var inte oäven men jag hade lovat Max att han skulle följa med om det blev läge denna dag. Efter samtal med Henke så enades vi om att ge oss ut i varsin båt. Jag och Max gav oss iväg när vi märkte att flaggan på grannens flaggstång rörde på sig. Sanningsenligt så kunde gott blåst det dubbla utan att det skulle vara för mycket men vi var sugna på att komma ut. Under dagens rådande premisser med kristallklart vatten så hade jag inte särskilt stora förhoppningar heller denna dag.

Vi gled ut från hamnahålet efter en traditionell "betittning" av den felfria iläggningen vid båtrampen och styrde ut mot dagens första plats. Efter en stunds nötande flyttade vi oss lite grann och ungefär samtidigt såg jag Henke stäva ut. Han kom upp mot oss och vi bytte några ord innan vi rundade en spets och ankrade upp. Vi fiskade in mot revet när jag plötsligt tyckte mig förnimma en stöt på draget... igen... och Pang!! Där satt den. Det var bra tryck i fisken och mitt Berkley Titanium bugade helt okej trots att detsamma är ganska styvt. Fisken tröttnade dock ganska snart och jag kunde ta in den mot båten. Jag ser då att den inte sitter i munnen utan neråt stjärtspolen. Fisken är smal och dryga 50cm. Jag lossar den enkelt och fisken simmar iväg som ett spjut. Fan... det här kändes bra, tänker jag, och tänker för en liten stund på hur längesen det faktiskt är som jag drillade en öring. Visst, fisken var en liten "slänkare", flekrokad dessutom, men känslan av hugget var syndigt bekant och gav mersmak. Vi flyttade oss igen och det gjorde faktiskt ingenting att det inte var en blänkare. Detta är ju också en vittnesbörd i sig om hur trögt mitt fiske varit länge nu.

Vi matade på och hade inte fler känn resten av kvällen, men vi hade det gott ändå. Det var ju jag, Max och havet och det räckte mer än väl när vinden åter mojnat och solen gav långa skuggor mot ost medan en liten mager fisk simmade på återväxt där ute någonstans.

Ska man hinna med någon tur till innan näbbisarna kommer???

Jonne

...........................................................

Skärtorsdagstur

110421
Fabian, min yngste son, frågade häromdagen om vi inte kunde ut och fiska snart. Jovisst, sa jag, det ska vi väl kunna göra. Jag skulle ju egentligen jobba på skärtorsdagen men tog helt sonika tjänstledigt. Båten behövde testas efter vinterns kalla förvaring. Vi bestämde oss för att sticka ner till Åhus vilket vi gjorde till ackompanjemanget av svår gödseldoft som omfamnat hela vårt vackra Skåne likt en gigantisk analöppning såhär om våren.

Trafiken var måttlig på väg ner till Åhus och väl framme vid iläggningsplatsen så var där inte en själ. Jag packade ut grejorna från bilen och lade i dem i båten och funderade varför det inte var fler båtar som skulle ut. När jag däremot satte mig i bilen för att backa ner båten i vattnet så sker detsamma som alltid sker. Då dyker varenda gubbjävel inom 3 mils omkrets upp för att stå och glo när man lägger i sin båt. Likadant är det när man i slutet av dagen ska vinscha upp ekipaget, då står de där igen. Inte särskilt pratglada eller ens villiga att säga hej... nej nej, de står bara och glor. Jag har i många år förundrats över vad det är som gör det så förbannat roligt, eller intressant, att glo på någon som lägger i en båt. Det retar mig så in i h-e.

Motorn startade omgående och spann som en katt medan vi riggade upp spöna. Vi körde ut och när vi närmade oss "hamnahålet" och gled ut i havet kunde jag bara konstatera att det rådde total stiltje och vid en blick ner i vattnet så var vattnet ginklart. Hmm... sämsta tänkbara förutsättningar...
Men på +sidan ska nämnas att det var varmt och skönt i luften så vi körde upp mot första revet. Efter 3 kast sa Fabian: -Pappa, jag tror minsann inte att vi får nåt idag...
Jag svarade: -Så kan du väl inte säga, vi har ju precis börjat. Jag försökte liksom vara lite uppmuntrande trots att jag delade grabbens uppfattning till fullo. För som om det inte räckte med stiltje, bleke och ginklart vatten så var hela Åhusbukten, som så ofta, fullt av detta djävulens påfund kallat Ålgräs, eller som Åhusbon säger... "ölagräs". Knislingebon kallar det för aulagrais. Oavsett dialektalt uttryck så är denna växtlighet ett gissel. Lyckligtvis har jag konstruerat en vasskyddad enkelkrok just för detta ändamål. även om jag tror på trekrokens överlägsenhet så är det bättre att fiska med en enkelkrok än att inte kunna fiska alls...

Efter några kast på revet var det frukostdags vilken vi hoppat över där hemma för att kunna avnjuta den på havet där den smakar så mycket godare. jag tycker att få saker slår mackor med stekt ägg på när man är ute på böljan blå. En kopp java till detta når himmelska höjder. Ska det vara riktigt optimalt så ska man smyga med en kaviartub där man duttar i lite fiskägg med jämna intervaller i mackan. Fabian valde skinkmackor och påskmust... inte helt fel det heller.

Vi fiskade av rev nr.2 när jag såg en båt närma sig norrifrån. Knappt hade stannat motorn förrän den ena av dem drillade fisk. Huruvida den var stor, blank, tjock eller smal kunde jag inte avgöra på det avståndet men visst var det lite störigt att de tog fisk direkt vid ankomst. Tilläggas bör att fångstmannen fiskade fluga. Vi sökte oss på andra hållet och siktade in oss på ett rev som jag hittills aldrig fiskat på trots mina många fiskeår i Åhusbukten. Eftersom det nu rådde bleke med klart vatten så vad kunde väl vara bättre än att utforska hur bottnen verkligen såg ut de ställen där jag inte kunnat se det tidigare.

Vi driftade av en sträcka vilket tog lång tid då båten knappt flyttade på sig. Revet såg giftigt ut och medan jag stod och glodde ner i vattnet så small det på en fisk... ett par sekunder och tre-fyra tunggung senare släppte fisken. Om det var den vasskyddade enkelkrokens fel att den inte fastnade eller om den hade släppt i alla fall får jag ju aldrig reda på. Men, som sagt, i annat fall hade jag ju inte kunnat fiska alls. Jag grämde mig dock men fick åter lite tro på fisket. Vi gjorde en drift till men gav sedan upp revet och sökte oss mot nya äventyr. Vi testade ytterligare några platser utan resultat.

Under "seneftermiddagen" så bestämde vi oss för att och jag tyckte att Fabian behövde träna på att starta och lära sig köra båt. Ja, nu är man ju så gammal och tjock så det är väl rimligt att tro att man får en hjärtinfarkt eller någon annan akut sjukdom i båten vilken dag som helst och då är det ju bra om ungarna kan forsla hem en. Nja, det kanske låter lite väl drastiskt men att köra båt är alltid bra att kunna. Fabian fixade detta galant och han styrde mot hamnahålet igen. Som om väderförbannelsen var på väg att brytas just för att vi beslutat oss att åka hem så började det nu blåsa, vattnet krusades och det började till och med bli gå lite sjö. Nu var vi emellertid trötta och på väg hem så nu kunde det blåsa bäst f-n det ville.

Lille Styrman Nilsson tyckte gott att vi kunde planera fisket lite framåt nu... Pappa? Om vi gör såhär...? Nu har vi fiskat öring... nästa gång tar vi näbbgäddor. Jag tycker att vi sticker emellan med ett flugfiske i Harasjömåla innan vi tar oss an gösen i Finjasjön. Sen blir det abborrjakt i Immelnsjön hela sommaren... kanske en och annan gädda också... det låter väl bra?
Jag satt där och tittade på min älskade lille son som snart fyller 9år, som koncentrerat styrde båten, och tänkte på hur otroligt priviligerad jag är.

Jonne

...........................................................

Blänkaren 2011

110416
Klockan ringde 04.00 och jag var faktiskt redan vaken. Jag kan ju nämna att det är inget som händer under veckodagarna må-fr. Olyckligt nog så är jag inte särskilt rapp i tanken vid denna tiden på morgonen så trots att allt var färdigpackat så tog det mig i runda slängar dryga halvtimmen innan jag var på väg mot Ystad. Micke och jag hade stämt träff vid "hans sten". På väg ner till sydkusten blev jag omkörd av flera bilar där jag kunde se spö av varierande slag sticka upp i bakrutan. Redan här var jag akterseglad...

Väl framme vid den plats vi hade bestämt kunde jag konstatera att parkeringsmöjligheterna var små varför vi omgrupperade till ett annat place. Vi fiskade oss igenom revet utan påslag och dunkade på med intensiv iver någon timme eller så innan vi flyttade på oss. På den nya platsen hände det grejor ganska så omgående. I vanlig ordning så var det Micke som först hade hugg innan han i kastet efter hade fast fisk. Den gjorde ett par luftsprång och var mycket pigg varför jag småsnubblade fram till Micke för att assistera. Vi var båda övertygade om att det var en knallis men väl i håven tyckte vi att den var alldeles för smal och inte så lösfjällad som en blänkare ska vara så fisken fick gå tillbaka. Knappt hade Micke släppt fisken förrän en ny satt på hans krok.. Denna gång var den blank men då ögonmåttningen låg runt 50cm valde Micke att låta också denna få stanna i sitt rätta element. Jag stod 20 meter därifrån och kände inte ett skit. jag misstänker att kunde suttit på Mickes rygg och fiskat, också i denna pose utan att känna något. Micke hade ytterligare ett hugg innan han sedan tappade en bamsing. Jag tyckte mig känna en stöt i spöet men om det var en aggressiv tångruska eller en jagande sten vill jag låta vara osagt.

Runt lunch sökte vi oss mot sekretariatet i klubbstugan vid Engelska Bryggan. P-O var på plats som det trygga ankare han är. Två godkända fiskar var invägda men jag hade ingen panik. På 149 stycken fiskare så var jag helt säker på att det skulle drälla in fisk framåt eftermiddagen. Bl.a. så var där en kille som hade varit och försökt väga in en fisk. Problemet var bara att han inte var anmäld vilket jag tycker är mycket märkligt i en tävling som inte har någon anmälningsavgift och där det enda man behöver göra som förpliktigar är at skicka ett mejl senast dagen innan tävlingen. han fick inte väga in fisken. Några få kustfiskare samspråkade men flertalet var sannolikt ute på hätsk öringjakt i den nu svinigt kalla vinden. Solen som inspirerat och värmt oss under morgontimmarna var nu dold av moln. Jag värmde mig vid den falnande glöden som uppdaterats med kol för att lyckas grilla några korvar. Jag, som inte hade ätit frukost i den naiva tron att jag som är så tjock behöver minsann ingen mat, var nu så pass hungrig att jag övervägde att stjäla en kall korv och springa iväg och äta den i smyg. Nu stod jag emellertid ut tills korven var grillad och jag kan lova att det var gudomligt gott.

Anders DK var på plats då han hade sekretariatpasset mellan 12-14. Eftersom det var lugnt så gled jag, ADK, Kjell Kings och Janne Blanking ut på den oändligt långgrunda Engelskan för att söka lyckan bland det stora antalet svanar som vi kryssade emellan. Anders vadade så pass långt ut att han började försvinna bakom horisonten, Kjell var en bra bit ut medan jag och Janne softfiskade lite längre in. Rätt vad det var så hade faktiskt ett hugg och denna gång var det ingen tvekan om att det var fisk. Tyvärr fastnade den inte.

Vi gick in till klubbstugan igen och nu var där lite fler människor. Det kom in ytterligare en fisk för invägning men då den endast nådde ett Fultonvärde på 0,8 så fick den inte vara med.

När klockan var 15.30 så var det inte utan att vissa av oss darrade lite på manschetten. De två fiskar som godkänts vid invägning var förvisso odiskutabla blänkare men egentligen inga fiskar "man skriver hem till mor om" då de noterade Fultonvärde på 1,07 resp.1,04 relaterat till ett startfält med så många deltagare. Kl.15.57 stannar dock en bil där en kille kliver ut med en förmodad fisk i en kasse. Det är en snygg blänkare som efter vägning och mätning visar sig ha ett Fultonvärde på 1,19.

Mannen heter Oliver Bernat, är från Danmark, och tog således hem förstapriset som bestod av såväl Ambassadeurrullen med ingravering av sitt namn samt den egenhändigt tillverkade kniv jag sponsrat med till tävlingen. Vi bugar oss djupt inför bedriften.

#1 Oliver Bernat. Vikt 3130g 64 cm = Fulton 1.19.

#2 Henryk Szycko. Vikt 2040g 57,5cm = Fulton 1,07.

#3 Jens Kroon Jensen. Vikt 1880 g 56,5 cm Fulton på 1,04.

Vi kan kallt konstatera att liksom ifjor togs förstapriset hem av en dansk vilket dels gläder mig då jag tycker att det är ett uttryck för den förbrödring som är en av tävlingens grundvalar., då det är "tävlingen som sörjer lika mycket för umgänget som för fisket". Dock känns det väl lite sådär att inte ha en svensk ens på topp 3 i våra hemmavatten detta år... två danskar och en, enligt hörsägen, polack...
Å andra sidan är det mycket kul att tävlingen faktiskt lockar deltagare från våra grannländer...

Att det har varit ganska trögt är väl inget som behöver diskuteras då vi faktiskt hade endast 3st invägda godkända fiskar på 149st startande. Det dignande prisbordet fick till stora delar lottas ut. En process som tog lång tid och måhända blev lite långtråkigt. Å andra sidan så tror och tycker jag att man ska ha en chans att kunna få en schysst avslutning på tävlingen även om inte haft så mycket som ett hugg.

Positivt är däremot att vi hade några kvinnor anmälda i årets tävling vilket vi tycker är synnerligen trevligt. Vi hoppas att denna andel av startfältet kommer att öka.
Vi ber att få tacka alla våra tävlande och våra sponsorer som gjorde tävlingen möjlig och vi räknar med att återkomma nästa år om vi får leva och ha hälsan.

Hälsar Jonne