Finjasjön - en göstur

100723
Vi (Jag, mina söner Max & Fabian samt min gode vän Krister) drog oss mot Finjasjön frampå förmiddagen för en test av fiskgudens humör. Vi hoppades på en snygg gös och Max hade lovats första hugget då hans framgångar på gösfronten ännu uteblivit. Vädret skulle bli sådär enligt SMHI, 20-22°C växlande molnighet med risk för regn. En prognos helt i min smak vid fiske.

När vi petat i båten vid Tormestorp och tagit oss ut på lite djupare vatten än den halvmeter som pryder iläggningsplatsen och ett hundratal meter ut i vattnet så fick vi i våra wobblers. Maken till algblomning har jag nog aldrig sett och jag har sett havregrynsgröt med större siktdjup. Vi körde med 2 st paravaner och två vanliga "glinder" försett med lite olika varianter av färger.

Vi hade väl haft grejorna i ca. 10 minuter när det högg ordentligt på ena paravanen (den med Finjasjöns absoluta måste-wobbler på). Max tog spöet och påbörjade drillningen. Paravanen löste ut och nu kunde man känna på fiskens storlek. Jag såg på spöet att fisken var stor och var tvungen att känna för att bekräfta mina farhågor. Max pumpade fisken in emot båten medan båten också åkte söderut mot fisken varför avståndet dessa emellan minskade. Max klagade över att han var trött i armen men höll ut. I min hjärna upprepades mantrat om att "...ge den ingen löslina, ge den ingen löslina". När Max böjde ner spöet för att ta ett nytt "pumptag" såg jag hur spöet knyckte till och bågen rätades ut. Fisken var försvunnen... och vi fick inte ens se den. Av drillningen att döma, som pågick under en 10 minuter ungefär, så var det uppenbart en gös av modell större då den uppförde sig som en ordinär julgran under drillningsakten.

Max var givetvis besviken men det var nog ingenting jämfört med vad jag var. Vis av erfarenhet vet jag nämligen hur det ofta beter sig när det ska jävlas. Ofta har det hänt att när man tappar en fisk initialt under ett fiske så kan det lätt generera att man sedan blir utan hugg resten av dagen.

Nåja, vi tragglade på under ett par timmar innan vi tog oss upp emot Finja fågeltorn där vi ämnade grilla korv. Under färden hade vi inte ett endaste känn och den väderprognos som SMHI hade försett oss med var inget annat än en ren blåsning. Klarblå himmel, vindstilla och minst 30°C varmt... nästan olidligt. Vi grillade korv och hade det mysigt och till barnens stora förtret fick byxorna till slut åka av för deras pappa innan han helt sonika dog av överhettning. Mina barn tycker nämligen att en pappa iklädd kalsonger är så pass pinsamt att det är obeskrivligt. Själv bryr jag mig inte nämnvärt. Är det någon som ser mig som har problem med det så är det deras problem... inte mitt.

Efter grillningssejouren så tog vi nya tag och med nyfunnen motivation tröskade vi åter på i jakten på en gädd-abborre, d.v.s. gös. Det var varmt och mycket segt men det ska inte förnekas att det var mycket skönt därute på sjön och långsamt började det fisklösa förtretet bytas ut mot en njutning och en bekvämlighet i den varma fisklösheten. Detta var min sista (officiella) semesterdag och jag log när jag tänkte på att: -Sämre kan man ha det...

Vi hade dock ett hugg till som inte innebar fast fisk men nu kändes det inte lika jobbigt för nu började avrundningens stund att närma sig. Vår göstur hade förvandlats till en gös(o)tur men ack en så skön sådan.

En stor eloge till mina barn som är nästan obegränsat tålmodiga när det gäller fiske vilket ger ett underbart forum för oss att umgås i.

Jag skulle mer än gärna åka ut på gösjakt igen men det får nog ske i någon annan sjö för Finjasjön är i dagsläget inte fiskbar... tyvärr.

Camping på Ivösjön

100622
Nja, camping på Ivösjön är väl knappast en korrekt benämning då vi inte campade på själva sjön utan givetvis på en ö i Ivösjön, dock inte på Ivö. Jag och Henke och våra respektive barn hade gjort en förhandsplanering om att campa, fiska, köra båt, bada och kanske ströva en sväng på Ivö om vädret tillät i V.25 vilket det gjorde. Fullastade med campingutrustning hittade vi så en utmärkt plats för vårt ändamål där vi slog läger.

Ungarna ville börja fiska med en gång men knappt hade vi hunnit börja innan vi överraskades av ett regn som endast behagade ta små korta pauser varför vi under ganska långa stunder fick hålla oss inne i tälten för att inte bli dyngsura. Till förtret för oss alla, givetvis. Regn skrämmer mig inte nämnvärt men alla som tältat vet ju hur ödesdigert regn kan vara när allt man haft med sig är fuktigt. Det klarnade dock upp framåt kvällen så att vi kunde grilla och ha det gott.

Dagen därpå vaknade jag först av alla och gick ut, kokte mig lite kaffe och satt där och mös i den soliga ottan. Efter att jag suttit där en stund så stack Fabian ut huvudet ur tältet och undrade om vi inte kunde fiska så länge tills de andra vaknade. Jovisst, sa jag, och började knyta loss tamparna så att vi kunde lägga ut med båten. Max hade nu vaknat han också och studsade med ut. Familjen Persson visade ännu inga tecken på liv. Vi glindrade med små abborrwobblers längs en vasskant där Fabian lyckades ta 2 stycken. Det var dock inget riktigt drag på borrarna varför vi provade på lite olika ställen utan framgång.

Vi åkte in för att ta oss lite frukost vilket satt fint sådär framåt förmiddagen. Frukost i det gröna är ju också något som slår det mesta så detta sammantaget frambringade succé. Nu hade Perssons också vaknat och efter frukosten gav vi oss ut i våra respektive båtar för fortsatt fiske. Vi hade svårt att hitta några riktiga eldorado för abborren men Isak, henkes son, tog åtminstone en hygglig firre. Vår fiskelycka var inte bättre och efter endast en landad så övergick vi från att glindra till att jigga inne i en vik. Det var speciellt en shadjigg som fiskade bäst och vi tog några snygga abborrar innan vi gick in till vår "camp" för att pausa lite. Perssons var lite sugna på en expedition på Ivö så vi hängde på. Absolut trevligt måste jag säga utan att förneka den anspänning det ger att ha en fobisk skräck för ormar vilket jag har. Det spelar ingen roll om det är snok eller huggorm som står för överraskningen för jag blir lika rädd för vilket som. Det handlar nog mer om rörelsemönstret och överraskningsmomentet än för det gift som huggormen har. Visst, det är inte en adekvat rädsla i förhållande till hotet, jag vet...  men vilken fobi är det?

Väl tillbaka vid campen grillade vi abborrarna och gjorde potatismos därtill vilket smakade ypperligt. Engångsgrillar är dock inte riktigt att föredra då de genererar väldigt hög värme och det lilla avstånd som råder mellan matprodukt och glöd gör det i närmaste omöjligt att reglera värmen.

Efter måltiden började vi att packa ihop för hemfärd. Jag och Henke kunde dock konstatera att insatsen d.v.s. packning och planering var tidsmässigt fullt jämförbar med utkomsten d.v.s. den tid vi var iväg. Blir det fler gånger så bör man nog vara iväg ett par, tre dagar åtminstone.

Gött var det dock så länge vi var iväg.

Gös på Finjasjön

100614
Eftersom min äldste son, Max, befann sig på fiskeläger i Osby Naturbruksgymnasiums regi så ville jag och lillebror Fabian revanschera oss genom ett gösfiske på Finjasjön. Vi införskaffade fiskekort och ett par "måste-wobblers" hos Ola i fiskeaffären vid OBS i Hässleholm. Ola rekommenderade att vertikaljigga men då jag ännu inte fastnat för detta fiske så valde vi traditionellt att trolla. Detta kom att ske med två spö varav ett med paravan. Det var ganska blåsigt och fisket var trögt och vi låg och malde i både med- och motvind, åkte rakt, åkte zick-zack mm. Inget hände...

Vi hade med oss pizzabullar, kaffe och annan dricka och det är klart uthärdligt att fiske under dessa förutsättningar i juni jämfört med att gå bom på vårvintern efter havsöringar som inte finns. Vi gjorde en vid sväng med paravanen i ytterkurvan och jag tyckte plötsligt att spöet böjde sig ytterligare lite mot vad det gjort innan. När svängen var avklarad fattade jag tag i spöet och vevade in. När jag plockat av den icke utlösta paravanen kände jag att där fanns fisk på men hade svårt att avgöra vare sig storlek eller art. Dock misstänkte jag en medelmåttlig gös med utspärrade fenor vilket visade sig vara rätt. Dock var fisken inte mindre än att den gjorde sig utmärkt som matfisk.

Dock var denna gös det enda vi kom att kunna summera från dagens fiske trots att vi nötte på en bra stund samt provade lite abborrjiggande. Det var förvisso ganska blygsam temperatur i vattnet och jag tror definitivt att vi får bättre lycka när tempen blivit högre i vattnet. Hur som helst så hade vi en gössig dag på Finja, jag och Fabbe...

Blänkaren 2010

100424
Jag vaknade upp ganska tidigt till en fantastisk dag. Jag la in ett spö och ett par drag samt lite annat av livets nödtorft och satte autopiloten (i skallen) på Ystad. Några vadare tog jag inte med mig då jag sanningsenligt kände att om det skulle bli tid över till några kast så kan de kasten lika gärna ske i närheten utav engelskan eller ute på piren, bekvämt och bra. Jag var på plats kl.07.45 och hjälpte Per-Olof att ställa i ordning lite vid Ystads Amatörfiskeklubbstuga som även i år figurerade som ansamlingsplats och s.k. sekretariat.  Det dök upp en och annan taggad sportfiskare som dock försvann från platsen efter en liten stund i sin iver att försöka lägga vantarna på vårt fina prisbord.

Emellertid var där en man som inte lät sig stressas. Han satt där och njöt i morgonsolen och lade så sakteliga upp en strategi inför fiskedagen. När han ansåg sig klar hängde han resolut på sig de saker som fisket kräver, tog sitt spö i handen och lunkade iväg. Vi fortsatte att dona med kaffe, grill, korv och annat till ackomanjemanget av en kille som inte gått och lagt sig efter gårdagskvällens blöta status där verkligheten nu började hinna ifatt honom. Han ville prompt ha korv innan han skulle börja fiska.

När alla hade pallrat sig iväg började förberedelserna bli klara när plötsligt den tidigare så lugne och metodiske mannen kommer tillbaka... med en fisk!! En snygg blänkare som fjällen sprutade runt och som bländade oss i solljuset. Fisken vägdes till 3,3kg och mättes till 68cm och ett Fulton på 1,049 räknades ut. Jag frågade vad han hette och han sa till min förvåning att han heter Jonas Nilsson, liksom jag.
Han berättade att den tog på första kastet och det är ju onekligen ganska coolt. Dels för att det var tävling men också för att han hade is i magen och inte "kåtade" iväg som alla andra fiskare.

Tävlingen fortsatte och lite fiskare kom av och till förbi sekretariatet för att inmundiga kaffe, bulle eller korv. Vissa kom bara för att prata fiske och det är ett väl så gott skäl som andra basala behov som mat och dryck. ABU var också på plats och presenterade lite spön och rullar som testades mellan varven. Själv blev jag mycket förtjust i en ambassadeurrulle vid namn Revo. En mycket smäcker rulle som fick mitt hjärta att klappa lite extra.

Jag passade vid ett par tillfällen på att ta några kast med min medhavda utrustning också. Jag stod då mitt framför klubbstugan och njöt i solen där jag beskådade en utomordentligt stor samling av svanar, smånynnandes på "♪♫ Jag ska olla hela världen lilla mamma ♫..." i spänd förväntan på att det otroliga skulle ske, nämligen ett hugg. Miraklet inträffade inte heller denna dag och när jag nu ändå skulle gå bom så räckte det att jag satte spöet och gick 50-talet meter till stugan för att få kaffe, korv eller annat till livs... underbart latfiske.

Rätt vad det var så kom Janne "Blanking" Jönsson (fjolårets vinnare) med sin kompis Kjell. Janne hade fisk att väga in och jag undrade för ett ögonblick om den skulle slå hans "best" till fisk från 2009. Detta året var den mindre men jag tycker ändå att det är hedervärt att ens väga in två år på rad. Hade han å andra sidan kommit med ett likadant monster som ifjol så skulle kanske tävlingen blivit ifrågasatt... ;-)

En stund senare kom också Mikael Sundvigsson med sin fisk som Anders DK här väger in. Anders som övrigt var enväldig domare vilket han i vanlig ordning skötte med bravur.
Fler fiskare kom sedan efterhand för att väga in och innan jag visste ordet av så hade klockan blivit 14.00 och det var dags för mig att bege mig hemåt. Jag skulle gärna stannat till prisutdelning men annat ville ha del av min egentid så jag fick glatt dela dagen med annat (som också blev trevligt för den delen)...

Osannolikt...

100405
Men pappa, kan vi inte sticka ut och fiska lite??
Max ville så gärna ut på havet i båten för att försöka lura en silverblank och jag kan ju alltid tänka mig att fiska. Efter diverse överväganden så godkändes förslaget av vår alfahona, d.v.s. min fru och vi gav oss av på morgonen.

Vi lade i båten och gled ut mot första revet och kastade. Linan trasslade på Max rulle varpå jag irriterat upplyste honom om att det åligger en fiskares plikter att lära sig att ordna upp sånt själv. Curlande fann jag mig själv en stund senare sitta och trassla upp detsamma under störigt mutter vilket senare skulle komma att straffa sig. Jag tycker mig ha noterat att barn/ungdomar av idag fullständigt saknar den här drivna känslan av att vilja klara av saker själv. Jag minns bl.a. när jag själv hamnade i situationer av lintrassel, krånglande rullar mm. Jag ville verkligen själv ordna upp det så att jag lärde mig sånt när det sedan hände nästa gång. Jag var helt enkelt nyfiken. Enligt min tes så ser det inte längre ut på det sättet och det vill jag inte på något sätt skuldbelägga ungarna för utan givetvis så ligger det under vårt, oss vuxnas, ansvar. Detta är inte bara applicerbart på fiske utan givetvis på en massa andra saker såsom t.ex. avhoppade kedjor på cykeln, byggnadskonstruktioner av kojor mm mm. Kanske är tesen åt pipan och egentligen bara ett tecken på att jag håller på att bli gammal. På min tid, när jag var ett yngel då minsann... osv.

Vi noterade att båtgrannarna tog en fisk som de landade i båten. Avståndet var dock för långt för att kunna se statusen på fisken. Vi noterade dock att de behöll fisken vilket iofs inte är någon garanti på att fisken vare sig var blank eller i god kondition.

Vi lättade draggen och jag kunde notera att motorn var lite seg att starta. Jag hade också märkt att motorn "bluddrade" lite på låga varv men gick rent och fint på högre varv. Vi testade ytterligare ett rev utan framgång och även denna gång strejkade motorn en stund innan den motvilligt startade när vi bestämt oss för att återigen byta plats. Vi körde denna gång upp mot Hamrarna och fiskade av reven där. När vi driftat tänkt väg och skulle starta så ville inte motorn tända. Jag försökte på alla möjliga sätt att få igång den men nej, den hade bestämt sig. Efter en 20 minuters idoga försök så var helt enkelt batteriet slut. Det kändes lite uppgivet men lyckligtvis så hade jag dagen till ära fått med mig min 2-hästars lilla Evinrude som hängde på hjälpmotorfästet så att vi i alla fall kunde ta oss hem. Jag drog igång den och den gick (om än illa). Hela tiden fick jag hålla på att dra shoken ut och in för att hålla motorn igång. Vi lyckades med denna metod att ta oss ca.1/3 av vägen tillbaka innan motorn gav upp och vägrade starta igen. Jag vet inte vad som hände men jag misstänker att något lager skurit. Jaha, där satt jag och Max helt utlämnade till de åror jag har. Min båt är över 5 meter lång och väger en del. Årorna är egentligen inte tänkta att ro några sträckor med utan existerar egentligen bara för att kunna ta mig in på grunda vatten med stenansamlingar när omständigheterna tillåter. Nu fanns det inget att välja på.

Med två ickefungerande motorer på båten så började jag ro och jag kan lova att det var tungt. Lyckligtvis var vindarna mycket måttliga vilket innebar att båten rörde sig i tänkt riktning om än bisarrt sakta. Jag fick till slut tag på Henke med en förfrågan om han kunde tänka sig att ta sig ut för att bogsera in mig? Tyvärr hade han rivit av både styrkabel och reglagewires på sin båt så det kunde han inte. Han föreslog emellertid att vi skulle försöka ta oss till land på närmaste ställe där han kunde möta upp med en hjälpmotor till. Efter ca. en timmes rodd kunde vi lägga till där Henke väntade. Jag var helt slut. Vi häktade på motorn, drog igång den och gav oss av mot hamnen. Det kändes som gudshjälp att kunna puttra fram fast att det nu egentligen var Henkehjälp vi fått. Vi kom in i mynningen till hamnen och hade nu en bit kvar men vad spelade det för roll att det tog tid, vi slapp ju ro.

När vi hade avverkat 2/3 av sista sträckan så hörde jag plötsligt en liten förändring av varvtalet på Henkes motor. Vafa... Vad är det nu? Plötsligt hade densamma stannat. Jag drog igång den men 10 sekunder senare dog den igen. Jag fattade återigen tag i årorna och började ro i den nu ganska friska motvinden. Med blåsor i händerna och ordentligt utpumpad äntrade vi till slut rampen där jag släppte av Max innan jag skulle lägga båten tillrätta. Jag la båten mot en flytbrygga och skulle snabbt skynda mig att fästa båten med en tamp. Jag fick båten i läge, la i friläge och sprang fram mot fören för att hoppa över på flytbryggan men lyckades köra foten i främre toften och gjorde en luftfärd rakt ut på flytbryggan och höll på att slå ihjäl mig. Fy fanken vad det gjorde ont. Jag såg Max i ögonvrån och kunde notera att han vänt sig bort och stod dubbelvikt och försökte dölja den panikartade skrattattack han just nu befann sig i. Jag reste mig mödosamt upp och kunde inte förmå mig att skälla på Max som varit väldigt uppmuntrande på vår mödosamma väg tillbaka. Det här fick jag helt enkelt bjuda på. Max ursäktade sig och menade att det såg så pass roligt ut att han helt enkelt inte kunde hålla sig för skratt även om han begrep att det gjorde ont.

Vi var glada för att vi äntligen kommit iland. Det hade nu förlupit 6 timmar sedan eländet startade upp vid Hamrarna. 3 motorer hade slutat fungera denna dag och det känns mer som någon typ av förbannelse än som ren otur. Henke bedyrade att den motor han försett oss med aldrig, jag understryker aldrig, har strulat på minsta sätt tidigare. I alla fall inte innan jag visade mig i närheten utav den.

Fisklösa var vi givetvis också och jag tycker inte att det vore för mycket begärt med en öring att vila ögonen på med den insats vi gjort.

Väl hemma redogjorde vi för vårt äventyr och min frus enda kommentar var "It's a sign" och jag vet i fanken om det inte får vara slut på jakten efter havsöring nu en gång för alla. Jag får ta mig en funderare på om det inte är dags att lägga ner både min båt- och fiskehobby. Det här tär mer på mig än vad det gagnar min själsliga tillfredsställelse.

// Jonne

.................................................

2 st...

100403
Efter en trädgårdsdag så drog det i fisketarmen varpå jag och min son (Max) pep ner till Åhustrakten för att fiska av oss lite. Vattentempen låg på ca.4°C och den ostliga vinden hade fört in en ganska ansenlig mängd "ålagräs" varför vi fick rigga om dragen till vasskyddad enkelkrok. Denna konstruktion är oslagbar när det är skit i vattnet och i synnerhet ålagräs. Som jag brukar säga, går det inte med denna krok så går det inte alls.

Det var schysst väder och förhållandevis dräglig temperatur i luften. Jag kastade ut mot en sten som jag vet brukar kunna hålla fisk. Draget slog i vattnet, ett ryck i linan och pang.... där satt den. Ett par ordentliga gung och vips så hade fisken klivit av. Jag drog iväg ett par kast till utan att något hände.

Jag fiskade i ett annat väderstreck några kast innan jag återigen lade an mot den tidigare nämnda stenen. Samma scenario utspelade sig och även denna gång klev fisken av efter bara några sekunder. Shit!!

Efter en stund började det kallna till lite i vinden och Max aviserade kalla händer och gick och satte sig i bilen. Jag gav också upp efter en stund men kunde konstatera att jag hade kommit en bit på väg mot 2010 års första öring med mina 2 st... hugg. Tyvärr så börjar kilopriset bli helt orimligt på den kommande öringen om jag bara räknar lagda bensinpengar, detta oavsett om den väger 10kg eller mer.

// Jonne

.................................................